Tysken, Italienaren och Holländaren och Belgaren tyckte dokumentationen var för dålig så ja skrev en femhundrasidig manual och då tyckte Ryssen det var för mycket dokumentation och…. Ja det krävs en diskussion i misströstans tecken med han/hon/det där i natten. Svar får man ju inte som vanlig o-cool gubbe – man skall vara påve för det – så själva konversationen är tämligen enkelriktad, men är man en egen sådan där gubbe som också vill vara en sån där egen o-cool gubbe så kan det inte hjälpas. Man får prata för sig själv en stund där på låtsaskontoret. Räcker inte ens det får man prova med katterna. Men de somnar snabbt och slår dövörat till med ofelbar precision när de skall vara ersättare för en lyssnande och medkännande hon/han/det/gud. Mänskligt gnäll är inget för dem. Så jag ger upp rätt omgående. Man får nöja sig med att man själv är nöjd ganska ofta, ja eller oftast eller jämt i egentlig mening. Kanske är det också bara det man måste lära sig. Man får själv tro att man gör rätt för ingen kommer tala om det för en. Alltså att det man gör är rätt. Gör man däremot fel hörs det. Så tyst betyder bra eller i alla fall godkänt eller att ingen ens sett det man gjort. I det får man känna lugn. Om man kan.
Man blir surgubbe med åren. Trivs liksom med det när man väl är där. Alla förväntar sig det liksom av en ändå. Man skall grymta och klaga till och med när man reser sig och definitivt om man tänker på framtiden. Efter femtio behöver man liksom inte bry sig så mycket om det där som alla andra snackar om och tycker om det man gör. Man har liksom redan sett för mycket skit för det. Sett för många sno grejer framför näsan på en för att samla egna poäng. Man drar för fasiken inte ens in magen längre, ens för någon. Man skiter i alla som säger att dom “skall göra” för man vet att nästan ingen någonsin levererar, så man väntar tills de få som verkligen gör det gör det. Man tittar på och flinar lite, ja asgarvar rent utav ibland för sig själv när ingen ser. För eftersom ingen längre vill höra vad man tycker så gör de exakt samma misstag som man själv gjorde en gång. Man låter dem göra det som surgubbe. Gläds liksom åt det. Är snart den enda sanna glädje man har kvar rent ut av. Att folk fortfarande är lika dumma som man själv var en gång. Eller dummare eftersom man nu är surgubbe och förväntas tycka så.
För hur än det är med allt så har man lärt sig en del grejer. I alla fall om man nu är en sådan som avstår efter att ha kört huvudet i vägen en gång. Eller i alla fall numera springer in i vägen med en lite annan vinkel för att utröna om det möjligen är en bättre metod. Problemet är att ingen längre vill veta vad man lärde sig. Och det är i det där läget någonstans som surgubben uppstår. Vi surgubbar räknar alltså med att det mesta går åt helvete. Att unga inte fattar ett dyft om någonting och att vi faktiskt vet allt. Sen att vi inte kan pissa som folk längre heller gör ju inte saken bättre. Det droppar mest. Så sura blir vi och sura är vi. Snäser så fort någon försöker få in ett ord med i laget och klagar så ofta vi kan. Barn för bara oväsen. Det var bättre förr, det är bara så. Ni skulle ha varit med.
Men vänta nu…