Skulle man titta på sig själv idag med unga ögon så skulle man väl antagligen bara se ett misslyckande. Man ville bli popstjärna – blev inte det, man ville bli framgångsrik forskare – blev inte det, osv, osv. Ändå känner man sig konstigt nog nöjd idag när man sitter här som gammal o-cool gubbe. Jag har gjort väldigt lite jag ångrat i livet. Har heller inga stora “Varför gjorde jag inte det!?” som ligger och värker i själen. Jag är vän med mig själv och vet ganska bra hur jag fungerar nu efter alla år.
Jag har gjort mängder av misstag, Lärt mig massor av just dom. Jag har inte gråtit så många gånger fast jag haft all rätt att göra det fler gånger än det går att räkna. Jag har betalt priset för att lära mig förnöjsamhetens läxa. Det var det dyraste hittills men priset som utifrån såg ut som om det bara handlade om pengar, handlade egentligen om själslig kamp hela vägen in i dödsskuggans dal och tillbaks. Tack och lov förstod jag det tidigt och handlade därefter. Kom ur det som en bättre människa. Tror jag.
Jag har gått egna vägar som en ensam själ. Ensam också bland andra, men tack gode hon/han/det/gud jag har nästa alltid varit vän med mig själv. Det sammansatta som är just jag har varit sams nästan alla dagar. Just det är värt mer än miljoner på kontot.
Det krävs mod att skriva ner musiken man har i sitt huvud eller texterna som snurrar runt i en funderande själ. Mod att öppna upp och låta andra få se. Man får sänka sig ner hela vägen ner till botten för att kunna det. Men den största gåvan jag fått i mitt liv nu på senare tid är att inte bara ha berömmet som drivkraft. Att kunna kämpa för något utan att förvänta mig en belöning i form av massornas jubel. Det har tagit tid och gett många besvikelser men jag tror faktiskt jag nästan är där nu. Hoppas och tror det. För att finnas till också i andras ögon har varit viktigt tidigare. Ibland så viktigt att jag glömt vem jag egentligen är. “Se mig för den jag är”. En lånad textrad som rymmer det där. “Annars kan det få vara” kan jag lägga till.
Att börja närma sig sextio, ja tre år kvar, gör naturligtvis att man funderar såhär. Blir man lika gammal som farsan så har man tretton år kvar, men i den här åldern kan frånfället ske idag. Den plötsliga och terminerande hjärtattacken. Den spridda cancern som man först upptäcker om en knöl i ena ljumsken. Man har liksom blivit medveten om sin dödlighet och måste leva med den nära sig. Det som återstår att göras måste göras nu eller inte alls. Det finns inte ens känslan kvar av en oändlig räcka morgondagar, och faktiskt kan jag acceptera det. Acceptera att protokollet jag jobbat så hårt med i tretton år bara glöms och försvinner ut som de ettor och nollor – det det alltid var – när ingen längre betalar avgiften till Github. Eller samma sak med musiken. Allt är borta och glömt på ett år. Liksom texterna. Där tar det bara några månader. De är egentligen borta en dag efter att de skrivits. Men jag kan acceptera det. Att försvinna ur historien som ingen. Sten och grav vill jag inte ha. Inte heller begravning. Några mailinglistors arkiv kommer att ha mitt namn kvar men ingen svarar på maildaresserna längre. Några tidningars arkiv har ett gäng artiklar, med det kommer aldrig att finnas någon anledning att leta upp dem igen.
Men faktiskt kan jag acceptera det där äntligen och det ger mig en oändlig ro i själen som en som fortfarande är levandes och oerhört glad för varje dag till jag får mig tilldelad att göra det jag älskar på. Alltid det, mitt signum.