En skrikande kvinna som fick heta “Anna”

Hon vrålade så högt hon kunde. Mitt på södra torget eller kanske var det ändå kanske på norra torget som hon stod och vrålade. Det där med norr och söder var ju ändå bara referenser till oväsentligheter i sammanhanget. Hon skrek ut allt det som fanns där inne i den lila ljushåriga människan. För människa var hon. Först det och sen kvinna och ut ur den kvinnan skulle allt det där som fanns i en kropp som förr varit hennes egen och bara hennes egen, men som nu svårligen skändats av någon annan. Den som tagits, snattats som om den vore en ägodel tillskansad sig, ägd, fast den inte kunde ägas, och sen blivit ratad och  bortkastad som ett dumlekolapapper.

Människor tittade nyfiket på såklart. Det är inte varje dag som en kvinna står och skriker med full kraft på ett torg och utan att för en sekund upphöra att publikt skrika ut sin smärta där i staden. Men man har annat att göra så de som behövde, åkte iväg med sina bilar och gjorde det man skulle och måste. Nyfiket tittandes javisst, men de åkte, glömde och lämnade. Ville inte bli inblandade i det där skrikandet, det som gjorde ont också hos dem. De som måste med bussen klev på den och åkte iväg. Flydde men tittade storögt på henne, som stod där skrek, genom bussens fönster. Ordningsmännen, de som varit det ända sen första klass i skolan, ringde såklart polisen innan de gick in på banken och uträttade ordningsmäns ärenden nöjda med sig själva och sin insatts som alltid.

Polis kom och tog hand om den skrikande kvinnan. Hon som fortfarande skrek när man med våld tvingade in henne i baksätet på polisbilen. Låsta dörrar i ett ensamt alldeles för många gånger nedspytt baksäte. “Håll käften fitta?” från en av poliserna i framsätet innan bilen åkte iväg och människorna med sina vanliga liv kunde återuppta just de där liven.

Inledande förhör går inte hålla med en kvinna som hela tiden skriker, så transport till psykakut med manlig poliseskort. En doktor, en sjuksköterska, en spruta och sen lugn. Efter några veckor en tyst kvinna på en öppen avdelning som inte säger ett ord och inte möter en endaste människas blick. Ögon som inte längre ser utan bara finns där som oseende blå nästan uttorkade brunnar i en ung kvinnas ansikte. Ingen vet vad som hände. Inget vet vem hon är eller vad hon heter. Utredningen som varade en halv dag ger inga resultat och läggs ner innan samma dag är slut. Övergreppsundersökningen glömde man bort att göra när kvinnan skjutsades till psykakuten. Hon får heta “Anna” för att alla skall ha ett namn.

När en manlig vårdare duschat “Anna” så immar hela duschrummet igen. Han öppnar fönstret för att få ut lite av fukten och hämtar en handduk. “Anna” som bara suttit still, inte sagt något under flera år, aldrig varit kontaktbar, kastar sig ut från sjunde våningen och faller mot asfalt innan vårdaren ens hinner vända sig om. Hon begravs utan sten och utan minnesplatta på en kyrkogård som ingen vet om den egentligen är också hennes. Ingen vet vem hon var eller vad som hände och kommer aldrig att få veta det. Så kan det vara och är i världen på riktigt.