Jodå det var hönornas fel. Ett solklart fall av skuld förelåg där och hela hönssläktet fick ta på sig ansvaret, varenda en av de lömska kacklande, fjäderklädda fåglarna var skyldiga, vi två var helt utan ansvar och bara brickor i deras lömska spel.
Hägernäs, Täby utan för Stockholm. Vi bodde hundra meter från vattnet, inte långt från flygflottiljen som nu delvis var dramatens kostymförråd. Lidingön där på andra sidan. Viggbyholm och finare folk att vandra bland. Jadå en smal skogsväg skiljde Viggbyholms villaidyl från våra hyreskaserner och i den meningen bodde vi på fel sida, men trotts det närmare vattnet. Även villaidyllen hade sina gränser, de stora husen nere vid vattnet vid småbåtshamnen var inte desamma som mexitegelvillorna nära oss, och inte heller de gamla husen där uppe där Lill Lindfors kokade sitt kaffe och där avdelningsdirektörerna bodde kom någonsin nära underchefernas och uppkomlingarnas små villor här vid oss.
Jag jobbade mycket. Var sällan hemma under veckorna. Karin fick leva sitt eget liv då där ute. Försökte klara mig och jobba ifrån så att helgerna blev lediga. Lyckades för det mesta. I början hade vi ingen bil. Man behövde väl inte det alls egentligen med Roslagsbanan på promenadavstånd men vi köpte i alla fall till slut en bil. Gul, Daf, fast Volvo. Remdrift som på en skoter. Men ganska billig. Puttrade på. Nu var det lättare att ta sig ut i Nordlandet, Vaxholm och den sköna värld som finns här. Jag lovar, det finns inte en väg vi testat här i området.
Men det var alltså här någonstans som hönsgården fanns också. Som bara en dag dök upp med alla sina höns. Som vi var tvungen att åka förbi och stanna vid så fort vi fick chansen alla gånger vi kom där i krokarna. Ägarna undrade säkert vad vi var för galningar. Men för rädda eller finkänsliga för att be oss dra åt helvete. Snart var vi helt förtappade. Tidningen Land började dyka upp med posten. Vi började titta på hus i Värmland och Jämtland. Vi var till och med runt och letade i Värmland efter “just det där huset”. Allt det där som slutade med ett hus här upp i skogen. Det som skulle bli sommarstuga men efter tre månader blev permanent boende för att Karin fick jobb där inga jobb gick att få. Jodå jag var kvar där i Täby det första året. Pratade med Karin här upp som såg älgar och rävar och… ja en jäkla massa… man började prata om björnar också, exotiska då… ett år senare satt jag här själv.
Men det var alltså hönsens fel. Nu flyttade släktet in här också hos oss. Tog över en del av ladugården. Vi hämtade kycklingar av olika sorter tidiga mornar på tågstationen i Bollnäs som skickats i papplådor från Småland. Alla möjliga sorter blev det och ännu fler när en annan inflyttad här uppe gav oss sina när han flyttade tillbaks till Stockholm. Lördagar när man bytte strö åt dem. Lyckliga hönor pickande i ren halm efteråt. Hönor som var och en hade sin egen karaktär. De som varit “hönor” förut blev nu till individer. Var och en med sitt sätt och sina särdrag. Deras hypnotiskt lyckliga badande i sanden en varm sommardag. Hon som värpte ett ägg i Karins famn. Den kokta spagettin dom fick på julafton när “de andra” fick en skål gröt. De for omkring som galningar med sina “spagettimaskar”. De goda äggen som räckte till lantbrevbäraren och en massa andra också. Volmar den galne tuppen som jagade Karin och som satte sig med klor och sporrar på mitt ben så att jag fick sparka iväg honom så att han flög in i en väg men tre sekunder var tillbaks igen i samma grepp med klor och sporrar tills han till slut fick lite respekt för mig den inkräktande “tuppen”. Vänner blev vi aldrig. Det handlade bara om maktbalans.
Att få egna kycklinagr är såklart stort. Att ha en höna som går omkring på gården med sina kycklingar en allt igenom romantisk bild. Vi skaffade gäss. Abbe och Greta. Abbe en beskyddande. Bet när han fick chansen. Bet hårt. Jagade tanter som gick förbi på vägen så att de springande skyndade sig förbi och helt slutade gå där till slut. Aldrig har jag sett gamla tanter springa så fort. Men aldrig var det någon som blev sur.
Huset vi köpte hade välkomnat oss med en kallsvettig natt. Vi kände det tydligt både Karin och jag. Det gick helt enkelt inte att sova första natten. Någon såg och bevakade oss. Ni vet den där känslan man har när någon studerar en på avstånd. Jag kunde nästan inte, eller snarare vågade nästan inte sluta ögonen, för så tydlig var den där känslan. Men efter den första natten så var den borta. Allt var tryggt och gott i det gamla huset. Vi hade tydligen blivit accepterade.
Men så tog räven alla hönsen. Två attacker. Första dan lämnade han tre eller kanske var det fyra, en tilltuffsad Volmar som säkert gett räven en match en av dem. Nästa dag tog han dem med, Volmar också.
Vi har längtat efter höns ända sedan dess. Men det har liksom inte fungerat. Ingen av oss har något emot rävar. De beter sig som rävar gör precis som också vargar gör det vargar gör och människor, den grymmaste av dem alla, gör som människor gör. Vi hade helt enkelt inte varit tillräckligt smarta när vi gjort våra byggnationer och säkerhetsanordningar. Räven hade överlistat oss. Tagit för sig av enkelt fångat överflöd. Som människor och buffel i Nordamerika. Det går inte att hejda sig ens för rävar när oändliga överflöd finns där framför en. Men ledsna blev vi såklart. Det var vänner som dog där och som vi inte lyckats skydda. Ja, kanske inte Volmar då. Han var mest en översittare. Men en bra tupp, inget annat skall sägas ens om honom.
Huset såldes på exekutiv auktion när vi miste allt och jag satte firman, en annan dröm, i konkurs. Också hus är spelbrickor i ekonomiskt risktagande som företagare. Det finns inget att samla bitterhet ifrån i det. Jag tänker alltid på det där när oförstående politiker snärjer in företagare i nya regler. Själva skulle de aldrig ta riskerna och är därför oförstående till varför någon måste få behålla pengar för vidare investeringar och som ett incitament att ta de där riskerna utan att behöva mygla och köra med falskspel. Men de förstår såklart aldrig det där och det blev som det blev. Under en kort stund kunde vi ha dragit härifrån då. Men det stora gula huset på kullen som igen ville ha skulle bli vårt öde och hålla oss kvar. Man skulle kunna förbanna dom dagarna men jag har valt att inte lägga energi på ånger. Lever istället.
Höns har det inte blivit igen sen dess, men nästa sommar så temefan skall det byggas en hönsgård igen. En hönsgård som ingen räv i hela världen kan ta sig in i. Bevakad med elektroniska system som inte skall stå stjärnornas krig efter. Och nästa julaftonseftermiddag skall jag gå ut med en kastrull nykokt spagetti till kära hönsindivider igen och känna en äkta sann glädje där i hjärtat när de far runt som sinnebilden av yra höns där i hönshuset, var och en med en varsin spagettimask i näbben stolt kacklande och rusande runt. Jag lovar man ler brett när man ser det där och det bränner av gott i ens hjärta. Till sommaren efter, en morgon när jag vaknat till en tupp som gal, skall vi baka den gulaste sockerkaka som bara hemägg kan ge och äta den till fågelkvitter (och stillsamt hönskackel) på en kulle ute i skogen här ute i ingenstans. Hemma kommer det aldrig bli. Edsbyn var det, är det inte längre. Hemma finns inte längre. Men det är här min hatt ligger just nu och det får vara gott nog just nu.