Tittar på “Jag är Dina”. Försöker länge men det är alldeles för Ingmar Bergmanskt överspelat. Klarar inte av det och somnar. Vaknar under sista kvarten. Minspelen, rörelserna och kameralösningarna är fortfarande så jävla pompösa att jag nästan kräks på alltihop. Japp, det är säkert jag som inte nått den där nivån intellektuellt, jag har alltid varit lite efterbliven. Man kan alltid säga det och det är OK för mig. Men jag är en jävel på att skilja äkta från falskt och originalet från Fårö var i alla fall sann hela vägen in i förmaket flimmermuskler, lika pompös, men i allt sann.
Disclaimer. Notera att det här inte är ett försök att säga att det generellt förhåller sig såhär. Min åsikt inget annat. Sanningarna får ni fråga någon annan om eller titta och avgör själv.