Löv singlar ner som gyllene snö utanför fönstret. Det är vackert. Påklätt på väg mot naket som vägen in i en kärleksakt. Eller sömn om man vill det. Om man är mer praktiskt betraktande och inte sådär romantiserande som jag är. Lönnen, den mindre hithämtade från Sörmland är gul och vacker. Gammellönnen har bara några enstaka gula blad, resten grönt som om det fortfarande var fullaste sommar. De gula som snart kommer bli illröda varningsflaggor får mig att tänka på mina egna snart gråa tinningar. De som tyder på en mognad som jag ännu inte känner.
Jag gillar den här tiden. Det är min tid. Kanske beror det på födelsedag i November. Kanske är det bara det inåtvända lugna, men just nu är nog min favoritårstid om jag nu måste välja en vill säga. Helst vill jag såklart inte det. Alla årstider har sin charm och till och med den kallaste snöiga vinternatten kan glädja om man tar in den på rätt sätt. Låter öppna sinnen känna, lyssna och smaka på den.
Vi åker ut i skogen. Måste se bergen. Det är så jävla fantastiskt nu. Man tappar andan och får nästan svårt att andas när man ser ut över Hälsingberg. Vi åker upp på Hässjaberg. Farfars födelseplats. Farfarfars födelseplats och nybyggaren Nils Olofsons hem. Han som kom hit från Roteberg i Ovanåker i början på 1800 talet med sin unga fru Marghareta. Trodde jag hittat huset. Verkar som det är ett annat än det jag trott. Måste undersöka igen. Att vandra här ger en speciell känsla. Inte som han som jag kände som kunde stå på sin åker och säga att här hade man bott i femton generationer. Nej inte så imponerande. Men jag känner rötter som hugger tag i mig och säger “flytta hit”, “flytta hit” när jag går här. Ja jag skulle gärna gjort det, men allt detta är andras nu. Vi hör inte hemma här längre och kan bara vistas här som besökare. Vi de rotlösa.
Vi åker ner till Mansjön som är farsans sjö. Vår med för den delen. Här finns fina sandstränder och vi har badat med barnen här många gånger. Här är man själv. Här finns inga andra. Likholmen mitt emot den ena sandstranden. Här fick kistorna stå när människor dog under vintern tills den heliga marken gick att gräva på igen och de kunde gravsättas enligt konstens alla regler. Kanske har jag haft förfäder som legat där och väntat. Det vet jag inte. Här är björnspåren och vargspåren många. Har alltid varit björntrakter. Jag gillar det. Andra hatar det. Jag känner mer närhet till en död far här än jag någonsin kommer att känna på en kyrkogård i Ovanåker. Så är det. Det är här man borde tända ljus under Allhelgonahelgen. Men också det här har blivit andras sen dess. Rotlös.
Karin plockar mossa till julen och allt det hon behöver för tavlor under vintern. Hon har hittat tillbaks till sin väg och sin glädje också. Fyller också mig med glädje. Jag vill att alla skall hitta dit. För mig har det ju alltid varit så enkelt. Jag har aldrig klarat av att kompromissa bort det jag älskat. Det som gör mig till den värdelöse jag är, fast en lycklig värdelösing. Kanske har det också ett värde. Eller inte, vad spelar det egentligen för roll.
Så vi åker hemåt. En slags rot det också. En liten en. En som ändå påminner en om vem man är. Det är liksom skönt att leva, man måste alltid försöka komma ihåg det.
2 replies on “Rötter.”
Det är en konst, tyvärr inte alla förunnat (men borde), att hitta det fina i det lilla och enkla, och låta det vara stort för sin egen person och självkänsla.
Mycket fint skrivet av dej, som verkar vilja göra sej betydelselösare än vad jag tycker han är. Kul med just Mannsjön, jag har en styvdotter som byggt en stuga (eller mindre kåk) där bara för nåt år sen och brukar gärna åka dit. Tycker den sjön har allt som en sjö skall ha, fick nu höra att den har betydelse för dej också och att dess historia, innefattar många fler människor än oss (förstås), och har sin speciella plats för fler än mej som bara varit dit ett tiotal gånger än 🙂 .
Morsan och farsa köpte huset i Samuellsfall i slutet av sextiotalet, I slutet av 80-talet forskade jag på min farfar som stack ifrån min farmor samma år som farsan föddes. Folk hade sagt att han föddes i Lillhärdal men det visade sig vara i Hässjaberg. Alltså väldigt när Samuellsfall. Cirklar sluts liksom av sig själv. Samuellsfall blev ett ställe som min farsa älskade (morsan med såklart) och jag är så glad att han fick sina sista år där. Han var lycklig där och kunde göra lite som han ville. En riktigt fin trakt är det.