Pressen har varit här. Lasse med okänd fotografkollega. Lasse och jag känner varandra sedan många år nu. Han har väl alltid varit anställd som reporter på lokaltidningen, ända sen Hedenhös, och eftersom man inte behöver göra speciellt mycket för att hamna i tidningen här ute på skogen så har våra vägar korsats ett antal gånger.
Idag var det VSCP som stod på tapeten. Det är bra. Det är liksom lite show det där med media. Ställer man upp får man liksom spela med lite. Som när jag fick de tjugogemtusen kronorna att handla för i våras. Det blir ju inte så roligt om man bara åker iväg och köper pellets för alla pengarna. Man får liksom bjuda till lite. Köpa lite skrot så att de har något att skriva om. Det är ju det det handlar om.
En reporter som som Lasse känner alla som bor och bott i bygden och känner allt som har hänt i det samhälle där han är verksam. De har otroliga historier och otroliga möten att berätta om de här människorna och Lasse är inget undantag. Trevlig och ödmjuk också som få. Kommer han hit så blir det lite tvärt om. Jag som vill veta saker som han har att berätta och om de inte hade så mycket andra att också intervjua och plåta så skulle han nog få suttit kvar här ännu och bli urtankad information till framtida historier.
Nackdelen med intervjuerna är att de till slut publiceras. Det är inte lika roligt. En morgon för länge sedan kom Karin rått skrattandes in med lördagstidningen där min nuna prydde hela omslaget. Då kände jag nästan panik. Men oftast är det såklart lugnare. Man behöver inte bry sig så mycket. Men ibland ger de där artiklarna en ny värdefull kontakt. Ibland inte. Men där finns värdet i det hela och varför man ändå tackar ja till de där intervjuerna.