En liten cappuccinopaus för freden. Japp man får ta det ibland. Egentligen är det den andra idag plus en “riktig” kaffe och det klarar jag inte riktigt av men måste försöka hålla koncentrationen uppe så det må får bli lite stirrigt och darrigt.
Det gamla ålderdomshemmet Brattberga här bredvid rivs just för tillfället så det dånar och brakar mest hela dagarna. Man får kontra med musik helt enkelt och det fungerar ganska bra. Skall bli skönt när det där är borta. Det har varit en anskrämlig byggnad de senaste åren. Kör lite Veronica Maggio för att inte alltid vara kärringen mot strömmen liksom. Det fungerar också som rivningsdämparmusik. Det vet säkert inte Veronica om.
Det är jag och en av katterna som sitter här på kontoret. Hon som heter Kattis och som ger sig av på våren när det börjar bli varmt och kommer in igen ungefär den här tiden. Hennes mamma är förresten likadan. De har ett blod i sig som tydligen kräver maximal frihet och rörlighet, en frihet som bara vintern kan betvinga. Jodå vi ser dem ibland under den varma säsongen också men det är långt mellan gångerna även om vi misstänker att de är in ibland och äter på nätterna. Klarar sig själva annars. Katter är sådär och man får liksom acceptera att de är som de är. Men det är ju det man gillar hos dem också. Det finns inte det där lismande inställsamma hos dem utan bara stolthet och medvetenhet om ett eget värde.
Jag har en husfluga här också som Brittsommaren har väckt till liv. Den är synnerligen livlig här på kontoret och kan på flugors vis irritera ganska rejält. Men den får flyga runt här. Det kan jag leva med. Döpt den till Kurt. Går att prata med. Snart kommer man att längta till och med efter flugorna.
Följaktligen är det inte så ensamt på kontoret som det brukar vara. Vi är liksom ett helt gäng som inte låtsasjobbar längre. Behöver väl i egentlig mening inte bli fler om man räknar in lärare och kvarsittande elever som också vistas i lokalerna. Då blir det trångt också på +200 m2
‘䨨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
Det sista är Kattis meddelande till världen inknappat med tassar på tangentbord. Fri tolkningsrätt ges till läsaren.
Talgoxarna pickar frenetiskt på fönsterrutorna. Det skall fyllas mat tycker dom, så på torsdag tänker jag ge efter. Fågelmatandet tillhör också det vinterns nöjen.
Nä nu börjar det bara bli skum kvar i cappuccinokoppen så då är det väl dag att försöka göra lite nytta igen. Vi hörs kanske igen. Vem vet!
Fred!