Jag är trött som en hundvalp när jag sitter här med en stor kopp te. Oftast är jag inte sådär morgontrött men stupade lika trött i säng en kvart över tolv också och det blev inte många kapitel lästa innan jag somnade tungt. Virus som vill stöka till det i kroppen gissar jag och försöker stå ut och höja sinnet vilket jag hoppas tekoppen hjälper mig med.
Rådjuren ger sig på plommonträdet här utanför. Dom vill gärna ge sig på det där som är svagt och annorlunda, alltså inte helt olika människor. I sin gärning ligger dom nära ett Runar straff. I allt annat är vi vänner. Försöker ett tag till med att skydda och vara smartare, sen får vi se. Inga björnar i trädgården som gillar äpplen ännu i alla fall. Inte ens älgar. Rådjuren spar äpplena tills snön kommer. Vet att det kommer bistrare tider och då är det lyx för rådjur när man får sparka fram ett äpple som en mumsbit att fylla upp magen med från där under snön.
Plommonträdet satte vi som ett minne efter två kära fastrar till mig. Lilly & Anna. Ja dom blev liksom fastrar till Karin också. Lika mycket hennes. Gillad henne. De bodde båda två i Täby och var liksom alltid “lilly&anna” inte två separata personer. Anna dog som den siste för några år sedan. Anna & Lilly har betytt mycket och jag tror att just min kärlek till läsande kommer från just dem. Hemma fanns det inga böcker, men från Täby kom det då och då en bok som la grunden till ett livslångt läsande. Själva hade de inga barn. Levde ensamma och Lilly som var den näst äldsta i syskonskaran fick tidigt axla ett tungt ansvar när deras mamma dog. Ett ansvar hon vidhöll till sitt sista andetaget.
När vi städade ur deras lägenhet lärde jag mig att man inte skall samla på sig så mycket skit i livet. Men vi gör ju det i alla fall vi människor. Dom med, det var mycket saker att frakta bort och kasta där i deras trea. Det är förresten också bara tack vara dom som jag nu har en studio. Hur skulle jag haft råd med det annars? Men jag vet att de skulle gillat att jag la en del pengar på det. Musik var alltid väldigt viktigt för dem och kanske ännu mer så för den yngste brodern Gösta som spelade dragspel (vad annars?) och kamperade ihop med Sid Jansson, Jejja Sundström och gänget på visbåten Storken. Men han höll på med allt annat också. Hade en karusell på Skansen under många år. Synd att den inte blev kvar. Jag hade blivit en utmärkt karusellskötare och skulle ge unga förälskade par fribiljett på min ärvda karusell bara för att få se på den passionerade kärleken leva.
Genom Lilly & Anna har jag två dragspel här. Skamligt nedpackade i sina lådor. Vackra som dragspel är. Jag köpte en bok för att lära mig spela på dem. Att kunna åtminstone en låt men har inte knäckt knapparnas mysterium ännu. Klaviaturmodellen hade nog varit enklare. Det finns så mycket annat också att lära och förstå. Men en dag skall jag lära mig. Citran, autoharpan (elektrisk), en gitarr (eller kanske två) är annat som ligger här och minner om fastrar och farbröder som jag för musik vidare in i framtiden ifrån. Värt noll kronor för alla utom mig.
Dom kom ju från Orsa alla de där barnen och min far eftersom farmor föddes där och återvände dit när Nestor (farfar) drog till Stockholm och lämnade dem. Hon fick klara sig bäst hon kunde min farmor. Sålde och styckade kött från en kärra som hon drog genom samhället. Var nog en stark kvinna och jag vet att hon längtade tillbaks till Stockholm i allt. Hade nog flyttat tillbaks dit igen om hon inte blivit sjuk. Ja hon kom ju dit igen men till Radiumhemmet och det var kanske inte vad hon tänkte sig.
Orsa och Slättberg betyder såklart något fortfarande. Jag åker alltid förbi där när jag är i krokarna. Men också det och det som finns där är andras nu. Rötter uppdragna igen. Men det är att hålla historierna levande från förr som är min lott och mitt kapital, inte att äga mark och byggnader. Om jag måste välja så väljer jag alltid minnen före ägande och om ägandet drar mig bakåt i tiden har jag inga problem med att göra mig av med det för jag måste helt enkelt gå framåt. Som stadsplanerare skulle jag bli hatad. Jag skulle riva för mycket skulle alla tycka. Försent har jag också insett att man nog skulle sparat en liten plätt mark där på Slättberg i Orsa. En liten en som en länk till det som var förr. Men farmor hade såklart varit emot, tyckt att jag skulle dra till Stockholm jag också. Åkt mot livet och rörelsen och det som går framåt. Hon verkade inte romantisk på det viset min käre farmor Anna, som jag aldrig fick träffa närmare än som minnet vid en gravsten. Jag ofta tände ljus där de året jag jobbade i Mora. Nu är också gravstenen borta. Platsen behövs av andra döda. Men ingen är glömd och kommer aldrig bli det så länge jag lever. Ihågkomna för vad de var och sin gärning. Bara vanligt folk som gjorde så gott de kunde.
Kurt min tama fluga flyger omkring här runt skrivbordet. Yster av att få sällskap igen efter en lång, lång natt. Vi är båda överens om att Higgs partikel förtjänade Nobelpriset i fysik i år men att den nog inte skulle hetat “Higgs” egentligen, men Amerikansk press kan påverka även vika som blir odödliga i namnet. Skulle väl tagit med lite sockerlösning till Kurt, eller kanske en whisky. Han ger inga klar besked på vad han önskar. Får kanske bli båda eller lite cappuccinoskum senare. Sen kan vi ägna resten av dan åt konsten… nej visst jag… måste ju jobba på riktigt liksom. Bäst jag sätter igång med det.