Födelsedag

Hon fyllde år den här dagen. Oktober, den tionde, ett höstbarn. Hon tände ett ljus till morgonkaffet. Det fanns ingen som kom med kaffe på sängen och sjöng för henne, hon hade bott ensam hela sitt vuxna liv. En bror och en syster och deras familjer var det som fanns kvar av hennes. Men dom hade såklart mycket annat att tänka på, hade egna liv precis som hon. Kanske skulle det dimpa ner ett email med ett grattis i inboxen under dagen från någon av dem. Kanske inte. De träffades så sällan numera. I bästa fall någon gång på sommaren om någon av dem var ute och reste. Annars inte alls. Inte ens på telefon pratade de så mycket. Ett email till jul och födelsedagar var det vanliga.

På jobbet skulle nog ingen veta att det var hennes födelsedag. Det hoppas hon i alla fall. I fjol hade hon fyllt jämt och det hade varit ett himla väsen. Men i år? Höll hon tyst skulle nog inget komma ihåg och det skulle bli lugnt. Det var bäst så.

Hon gick ut och satte sig i bilen. Det var en varm morgon, brittsommar som levde kvar. Skönt att slippa skrapa rutor. Hennes bil, en Saab från 2000, kanske egentligen behövdes bytas nu. Men den gick som en klocka och hon gillade den. Hade skött den väl. Köpt sprillans ny och kontant betalt då för tretton år sedan. Att göra sig av med den innebar också att hon var tvungen att överge Saab som märke. Det hon alltid kört. Hon hade tittat på Japanska bilar. En Toyota kanske? Pengarna hade hon ju. Men Saaben fick rulla några år till. Hon var egentligen inte intresserad alls av bilar. Den hon hade tog henne till jobbet på det stora sjukhuset, till stormarknaden för handling och ibland till en flygplats för flykt någon annanstans i världen.

En gång för länge sedan hade hon fått ett guldhjärta av honom på sin födelsedag. Ja hon tänkte fortfarande på honom som “honom”. Ett hjärta att hänga om halsen. Stort. Tungt. Men i guld, inte tickande. Hon älskade det då och hon älskade honom. Sen hade han åkt till England och varit med en annan tjej och sen hatade hon honom. Så hon gav bort hjärtat till en annan kille. Fick det inte tillbaks när det var över heller. Såldes nog för att ge pengar till droger. Hans resa in i helvetet hade börjat då det året och hon hade inget med den att göra.

Men inte ens de två hade såklart varit tillsammans på det vis som alla trodde. Han gillade killar. Och hon då? Ja hon gillade nog inte killar. Så osäker då men sen säkrare med åren. Jodå det hade blivit försök med både män och kvinnor också senare och nog var det väl med kvinnorna det kändes bäst. Eller möjligen var det minst dåligt? Den osäkerheten gjorde att hon till slut satt ensam i en lägenhet centralt i den mellannorrländska staden. Skapade sig ett liv som var hennes eget och bara hennes eget där ingen annan fick tillträde. Kände ingen bitterhet utan bara lät livet gå och levde sitt liv.

Femtioett år idag alltså. Om hon tänkt på det då när hon åkte runt i Dalarna och Hälsingland med honom och deras kompisar i en röd liten folkabubbla – när bensin var billigt –  så skulle det känts som en helt annan tid och ett helt annat liv, långt, långt, flera ljusår fram i tiden. Men här satt hon nu alltså i en annan bil på väg till jobbet – inte helt olik folkabubblan, man hade ju åtminstone förväntat sig förarlösa bilar här i framtiden –  och hon var femtioett år och nog kände hon sig ungefär som samma människa nu som då. Vem hade kunnat tro det? Varför blev man aldrig vuxen? Det som man första gången trodde man skulle bli vid tjugo och sen trettio och fyrtio för att till slut förstå vid femtio att det aldrig skulle inträffa. Att barnet inom en bara lever och lever och aldrig lämnar en. Att man kan vara lika rädd och liten när man är femtioett som när man var tolv.

Det yttre förändras såklart. Glasögon var konstant på sedan sena trettio och fårorna i ansiktet berättade om stressigt liv på ett sjukhus hjärtmottagning där liv och död ingick i vardagsrutinerna. Håret färgades blont ofta nu. Det tantgråa ville hon inte skulle synas. En sista eftergift för fåfängan, den hon egentlig mening aldrig blev ett offer för som så många andra kvinnor.

En enda “sak” saknade hon. Barn. De som skulle kunnat föra också hennes liv vidare när hon var död och borta. Han hon tänkte på som “honom” skulle ha blivit en bra far till dom. Det var hon säker på. Den bästa till och med av de män hon kände och känt. Nu bodde han på Kungsholmshöjden i Stockholm och hade tre barn. Det hade hon kollat upp. Säkert också en bedårande fru. Hon var visst producent på Sveriges Radio. Minns inte vad hon hette. Victoria kanske? Eller också blandade hon ihop henne med kronprinsessan bara. Men han… Han hade visst ett matställe någonstans inne i stan. Var visset hon inte. Varför skulle hon vilja veta det. Hon skulle aldrig våga uppsöka det. Fast det ville hon såklart. Ville så det värkte i hela hennes kropp. Ville så gärna förklara för honom som älskade henne så mycket då att det aldrig skulle fungerat och att hon fortfarande älskade honom nu som då på ett omöjligt konstigt men magiskt aldrig lämnande vis. En omöjlig kärlek javisst. Omöjlig på alla sätt och vis, då som sextonåring likväl som nu som femtioettåring. Hon skulle vilja köpa ett guldhjärta, precis som det hon fick då, och hänga det om hans hals samtidigt som hon förklarat att det inte bara var den där tjejen i England som det handlade om.  Att det var så mycket mer som stod ivägen men att hon alltid ändå skulle älska honom som den ende som hon någonsin riktigt älskat med hela sitt hjärta.

Men det där skulle såklart inte hända. Åren skulle ticka på ändå. Det hade hon ställt in sig på och kunde leva med. Hennes liv var utan “honom”, så var ödet utformat. Hon bestämde sig för att svänga in och köpa en bit princesstårta på vägen hem. Ett tårtljus också kanske. Femtioett var ändå värt en bit tårta. Så var det nog.