Gubben som gick ut, låste dörren och försvann.

Gubben, för han var en gubbe, packade sin resväska och gick ut. Låste dörren med dubbla varv, stoppade nyckeln i fickan och promenerade förbi dagrummet. Där satt bara två personer framför en tv som visade en engelsk fotbollsmatch, Maria och Hannah som båda var nittio och mer fyllda redan sedan några år tillbaks och i den värld dom befann sig fanns det inga gubbar som låste sin dörr och sen bara gick ut som om inget har hänt från ett ålderdomshem. Demensen hade tagit dem för länge, länge sedan.

Personal fanns det ingen. Eller jo, det fans det men inte där. Den ende som jobbade såhär på eftermiddagen satt på toaletten och skötte om sin krånglande mage eller om sanningen skall fram så läste personen ifråga den tredje kortnovellen i Allers sedan hon satt sig där för att trycka ut det som tryckas ut skulle. Det började faktiskt domna här och var i sittpartierna på den ålerdomshemsanställde kvinnnan vid det hör laget men de unga tu var så nära att till slut äntligen få varandra – som de unga tu alltså hade fått varandra redan i två historier före  – så en liten stund till måste hon helt enkelt stå ut här på toaletten. Alla gamlingar sov ju middag i alla fall nu såhär efter maten. Utom Maria och Hannah då såklart, men dom satt ju där dom satt i sina rullstolar. Dom skulle inte rulla iväg någonstans och blöjor var på så att de kunde göra det de måste.

Där vet vi ju att den bajsnödiga, nåja, ålderdomshemsanställda kvinnan i princip hade fel. Gubben som låste sin dörr och gick hade nu kommit ut på gatan. Inte såg han ut att sova i alla fall. Han gick snarare med väldigt snabba och spänstiga steg för en åttiosjuåring fram mot den gröna Volvo S60 som ägdes av prästen som så ofta besökte ålderdomshemmet. Gamlingar förväntades ju ha intresse av de utomjordliga. Antagligen för att de snart skulle lämna det jordliga. Övning liksom. Men gubben var aldrig intresserad. Mummlade lite osande svordomar för sig  själv och la iväg riktiga brakskitar om prästen förvillade sig in på hans rum. Låtsades helt enkelt inte om honom. La ssg och sov med ryggen mot prästuslingen eller gick helt enkelt in på toaletten och låste han också utan att säga ett ord.

Men nu visade alltså gubben lite intresse för prästen ändå eller i alla fall för prästens relativt nya bil. Framme vid bilen plockade han upp en skruvmejsel ur fickan, satte den i bildörren och bröt till. Gniiiirk så gick dörren upp med en poff. Smidigt, ja så smidigt som en stel åttiosjuåring kunde, så satte sig gubben i bilen. Körde in samma skruvmejsel i låset och vred om. Vred igen och körde in och bröt och vred igen tills alltihop lossnade. Då plockade han upp en avbitare. Klippte ev en röd och en svart tråd skalade dem och satte ihop dem och det gnistrade och sprakade och rykte alldeles förfärligt men bilen startade. Inte med ett muller direkt som de tjuvkopplade bilarna startar i filmer men med ett pfjing, pfjing, brrrrr… som en Volvo startar. Så gubben satte sig tillrätta och körde därifrån. Naturligtvis med en rivstart, vad trodde ni!?

Av gubben och bilen syntes aldrig något mer. De efterlystes såklart båda två på sedvanligt vis. Och nog hade vissa observationer gjorts som visade att gubben hade rest norrut och sen tagit sig över till Finland vid Över Torneo  och sen enligt lite mer osäkra uppgifter färdats in i Ryssland där all spår efter honom försvann. Ja han var ju känd kommunist den gamle gubben. Leninstatyn vid hans säng vittnade om det och nog pratades det en del om att han varit i det gamla Sovjet och jobbat under de goda kommunistiska glansdagarna. Men av det där fanns väl inte mycket kvar nu. Bara spillror och Lenin stod fortfarande kvar vid hans säng och tittade ut över det numera gubblösa rummet. Så vad skulle han dit och göra? Det som ytterligare förbryllade var att sextiosjuåriga Svea Svensson, en rund och glad  tant som var mästare på att baka bullar, farmor och mormor flera gånger om, försvunnit samtidigt med gubben. Något samband mellan de två försvinnandena hade dock inte kunnat klarläggas. Svea hade nog försvunnit i bärskogen och sökningar gjordes men avslutades förgäves efter ett antal dagar med både skallgång, helikopter och ortens två överåriga poliser med i sökandet.

Men såklart fanns det ett samband. När Svea och gubben igår nådde fram till den Ryska rymdbasen och försiktigt tog sig in i den inre delen av den. Stod där i timmar tillsammans och tålmodigt väntat på att den besättning som skulle bytas ut på den Ryska rymdstationen skulle vandra förbi i korridoren och, ja det måste erkännas, pussats lite och fnittrat ännu mer av förväntan och glädje men gjort allt detta mycket tyst under sin väntan. Men så hade de två rymddräktsklädda då kommit vandrande där i korridoren och utan varken mycket väsen eller för många slag låg de nu bakbundna på en närliggande toaletts golv. I deras ställe äntrade den gamle gubben, han som bara gick ut från ett ålderdomshemmet och försvann och den lilla runda Svea, hans nya underbara kärlek, den magnifika rymdkapseln. En dörr hade stängts bakom dem, säkrats av experter, det hade önskats lycka till men på ryska då såklart och snart hade nedräkning och liftoff skett med ett jäkla dån. Både gubben och Svea blev snart nya invånare på den Ryska rymdstationen, kallade till och med det hela för rymdstationsockupation,  och efter vad det sägs så sitter de fortfarande där uppe och håller varandra i hand och ibland ger varandra en puss med ögon som tindrar ikapp med himlens alla stjärnor. Bullar bakas med jämna mellanrum och bakandet fyller då rymdstationen men ljuvlig nybaksdoft. Gubben är fortfarande händig och reparerar det som går sönder. Titta upp mot stjärnorna någon gång vettja när himlen är klar, kanske får du se dem när de kikar ut genom rymdstationens fönster högt där uppe och just far förbi din del av världen i svindlande hastigheter. De är så lyckliga.