“Carpe diem quam minimum credula postero” skriven av den romerske poeten Horatius har varit mitt valspråk ända sedan tidigt åttiotal. Fritt översatt kan det bli “fånga dagen och sätt minsta möjliga tillit till morgondagen” eller som Wikipedia översätter det “fånga dagen, lita ej på morgondagen”. Hursomhelst går det ut på att man skall ta chansen nu, leva nu och inte hoppas så mycket på att den där chansen/tillfällena/det bra kommer imorgon. Tänker man efter lite så har Horatius faktiskt lyckats koka ner allt det väsentliga i den här meningen. Det är bra.
Sen har ju Carep diem då använts i alla möjliga och omöjliga sammanhang och det blir nästan lite löjligt och barnsligt att svänga sig med meningen. Lik förbannat står den för något bra. Det kan säkert någon sätta sig emot också. Det finns alltid de som gör det. Men för mig har den stor betydelse och sammanfattar det sätt jag lever på även om den kanske aldrig kommer att bli tatuerad på min kropp.