Analfabeten av Jonas Jonasson.
Har man läst Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann så finns det liksom en förväntan i luften när man börja läsa den här boken. “Hundraåringen” är ju fantastiskt rolig och man ler nästan oavbrutet genom hela genomläsningen. Det här är också en rolig bok. Men det där leendet kommer aldrig riktigt fram för mig och jag når definitivt inte fram till skrattet. Javisst jag läser den med god behållning, det är ingen dålig bok. Men om jag aldrig någonsin kommer att glömma “hundraåringen” så kommer den här boken att vara bortglömd inom några veckor. Varför vet jag egentligen inte. Kanske känns den mer slentrianskriven. Kanske är det något annat. Men hur som helst passar den bra när man vill ha något enkelt och lättsmält att njuta av, för det gör man faktiskt. Njuter alltså. Inte illa det.