Fullmåne i natt. Visst, man skall bo på landet för att till fullo uppskatta den. Här har den inga andra ljus att konkurrera med och blir till nattens otvivelaktiga härskare. Men det är klart, jag har tillbett Luna också augustinätter vid Värtans strand. Med stadens puls och ljus nära och i ryggen. Det är ingen skillnad såklart. Det handlar mest om en vilja att se och känna. Inte var man befinner sig. Det erkänner jag. Om bara några dagar kan jag se den över Atlanten. Samma måne. Inget märkvärdigt men trotts det märkvärdigast av allt om man vågar erkänna det för sitt innersta jag.
Jag delar längtan efter den med vattnet, hundarna och vargarna. Vi som är av den sort som dras mot den med krafter vi känner i hela vårt väsen. Blir galna av dess återspeglade åttaminutersljus och måste yla ut vår längtan och vilja att komma närmare det som vi känner är en frände men en som vi aldrig någonsin kommer att nå. Det är i det vi finner och ger utlopp för det mångalna inom oss som nu nått sinnenas yta och knackar på med en önskan att släppas ut med hårda knackningar. Att längta men aldrig nå. Frustrationens bistra sanning som bara kan förlösas genom att våra fysiska kroppar får sträcka sig upp mot himlakroppen där uppe och yla med full kraft. Tills vi inte orkar mer. Tills natten är över och vi finner oss i våra öden. Alltid längtandes, dragen till månen som till en förunderligt älskad. Den första, största, kärleken som aldrig kom oss helt till mötes.