Hon för mig igenom lokalerna. Nog ser det snyggt och fräscht ut allt. Javisst gymnasieskolan ligger i ett industriområde med en stor återvinningsanläggning som granne, men inuti huset är det trevligt. Det blir ofta det när ungarna trivs och mår bra. Här finns inte så mycket skadegörelse. Ett gott tecken på samma sak.
Vi går in i ett rum som används till fysikundervisning. Ett bra val, där känner jag mig hemma. Kvinna som visar mig runt är studiorektor, sval och korrekt. Svår att riktigt få grepp på. Lite undanglidande. Men inte alls otrevlig, Kanske bara lite osäker där under chefsytan. Möjligen är det bara min egen nervositet som studsar tillbaks från henne. Det är anställningsintervju. Jag har åkt de tjugo milen på kort varsel och på vinst och förlust. Bilen jävlas såklart på nerresan. Jag brukar inte ha tur på det viset. Jag har inte så mycket pengar och just en krånglande bil gör mig mer nervös än anställningsintervjun. Det är snart jul. Bilreparationer finns det inte utrymme för.
På skolors vis så är det en hel hög med människor som skall vara med på anställningsintervjun. De droppar in en efter en. Den vackra kvinnan, nästan flickan, som leder arbetslaget. Pigg. Urringningen. Modigt att ha en sådan bland hormonstinna arton/nitton åringar hinner jag tänka. Men hon är trevlig. Är inte bara urringning och bröst. Det finns saker bakom pannbenet där också, det är helt klart. Kommer inte vara ett problem att jobba med henne. Sen han med skägget. Ser snäll ut. Datalärare precis som den tjänst jag söker. Känner direkt att med honom kommer det att vara kul att jobba. Sen är det kanske fyra personer till i det hör rummet. De jag vet att jag kan fungera med men som inte ger avtryck i mig. Kanske tänker de på annat där i rummet, men också med dom känns det som det kommer att fungera alldeles utmärkt. Vissa relationer växer ju också med tiden. Det gjorde de här.
Vi pratar på som man gör vid en anställningsintervju. Frågorna är snälla och informationen sådan att jag känner att här vill jag jobba. Då kommer han in. Energisk. Trevlig. Men min första känsla är att vi inte kommer att kunna arbeta bra ihop. Han har nästan inte hunnit in i rummet innan jag vet det. Hur trevlig som helst. En vanlig människa bara. Men jag vet det lika säkert som jag kan skilja på natt och dag samma ögonblick han kommer in i rummet. Han kommer att vara irriterad på mig och jag på honom om vi skall arbeta tillsammans.
Jag får jobbet. Får beskedet redan på vägen hem. Det är snabba ryck. Lägenhet skall fixas och en massor av annat. Jag trivs jättebra på det här jobbet. Här finns inte bara underbara elever, – ja det är verkligen underbara elever! – arbetskamraterna är också fantastiska. Rektorn är en mästare på personalhantering. Just det kullkastar lite av mina fördomar eftersom han är före detta Major, men en riktig mästare på att ta och föra sin personal framåt är han verkligen. Därifrån känner man ett genuint stöd. Men också arbetskamraterna är fantastiska. Engagerade, duktiga, trevliga. Några av de bästa människor jag någonsin lärt känna faktiskt. Både provat och professionellt. Här finns det något alldeles speciellt i relationerna mellan elever och lärare och det är verkligen eleverna som kommer i först rummet. De oändliga mötena och sammanträdena får man ta. Det skall mötas och pratas och ältas i det oändliga i skolmiljö. Så är det bara. Men det fungerar det också.
Det blir bara en person som jag har en fight med på det här stället under de år jag är där. Han som jag kände redan första dagen att han och jag inte skulle komma riktigt överens. Det är ingen större fight men vi pratar inte med varandra på några dagar och det finns hela tiden ett muller under ytan mellan oss två. Jag tror vi båda håller tillbaks det vi känner för varandra. I mångt och mycket är just vi två så jävla lika och i annat som natt och dag. Just olikheterna förstärks av det som är lika på något sätt.
Men så där är det ju. Vissa människor fungerar man jävligt bra med andra mindre bra med och de flesta alldeles lagom bra med. Men det som aldrig upphör att förvåna mig är att man oftast kan avgöra det där så fort en människa kommer in i ett rum. Man behöver liksom inte lära känna varandra innan man vet om man kommer att **vilja** lära känna varandra. Ni vet det där med kärlek vid första ögonkastet som är samma sak. Där möter man någon som är en pusselbit som passar perfekt. Ibland passar inte de där pusselbitarna hur än man försöker. Men den där första känslan stämmer nästan alltid för att inte säga alltid. I alla fall om man använder huvudet och inte andra kroppsdelar för bedömningen. Jag har lärt mig lita på den där känslan och förundras över dess träffsäkerhet. Tyvärr gör den mig också osäker i situationer när jag borde vara säker. Men när jag känner att den där leende vänlige jag pratar med egentligen ser ner på mig och kommer att baktala mig så for han/hon får chansen så kan jag liksom inte stå där och spela med längre. Jag offrar inte energi på dom där. Och jag vet att det är helt rätt val!