Halkar hem den sista biten. Det är riktigt halt. Men jag är beredd. Det är den tiden på året. Hinner tänka att åker man av där på finnmarken så hittas man väl aldrig. Men det går bra. Tur ännu en gång. Det handlar alltid bara om det – eller skyddsänglar om man är lagd åt det hållet.
Trött såklart efter tio timmar bakom ratten. Men det har ändå gått fortare att fara hem än ner. En bil med hemlängtan kanske eller bara avsaknaden av alla lastbilar som var igång när jag åkt ner. Uppehållna och försenade som de var av stormen. Men regn nästan hela vägen. Så fort mörkret är där så suger det i sig ljuset. Asfalt och skog äter ljus. Det visste man ju förr. Älgarna och kurvorna och bländande bilar finns där ändå både bakom och framför och det blir mycket för en o-cool gubbe i en röd Renault ibland. Man blir trött. Men hem kommer man alltså och hemma är ändå hemma. Man får tacka den franska bilen för ett utmärkt jobb. Den sköter om mig fast jag inte sköter om den. Japp, den lever. Är pratbar och har humör. Franskt humör och maner. Det får man ha respekt för.
För trött för att fundera vidare. En säng och en bok känns som det enda alternativet just nu. Det kan inte hjälpas. Därför ber jag att få önska världen goder natt härifrån en stort gult hus på en kulle i Los som har en stjärnhimmel utan dess like ovanför sig ikväll med åtminstone två planeter tydligt synliga som jag just idag inte har en aning om vilja de är. Men efter lite sömn tänker jag ta reda på det. Trötthet vinner över vetgirigt, 1-0 ikväll med score i krysset stolpe in.