Ett år till har gått i livet. Femtiosju bast har man blivit. Det finns något otroligt sorgligt i det om man nu skall fundera över vad det betyder. Jag minns när man var barn och tänkte på år tvåtusen. Man skulle vara fyrtiofyra. Så oändligt gammal. Spelade det verkligen någon roll om man levde då där i framtiden. Man var ju slut och passe’ och över som människa när man var så gammal. Trodde man… Härifrån andra hållet känns det som man var rätt ung då. Fast för att det där skall komma upp till ytan måste man ju fundera på det. Oftast ägnar man det inte en tanke. Den mentala åldern är alltid tjugotvå. Till och med när man tittar sig i spegeln. Det är kamraterna från förr som blir gamla och gråhåriga. Träden större. Jag kommer alltid att vara tjugotvå där inne. Det kan ingen ta ifrån mig. Jag var kanske en o-cool gubbe redan då.
Född i en helg som oftast är allhelgonahelg är jag. En helg när den första snön ofta kom. Det är inte konstigt att man blir en funderande, eftertänksam och (lite) tråkig person med den närheten till döden och den förbannade snöstormen vinande utanför knuten när man är dagens alldeles speciella födelsedagsbarn. Man kan bara bli på två sätt av det. Som Jonas Gardell (som också är född idag). En duracellkanin alltså eller också en tråkig och o-cool en som jag som låtsas vara glad för att inte helt skrämma bort alla med allt det allvarliga som rullar runt i ett gammalt huvud.
Men jag är glad att jag är vuxen. Som barn kom silverskeden inslagen i paket varje födelsedag från släkten. Man skulle tacka och bocka fast man hellre ville ha en röd brandbil. Det där sitter i än idag. Jag hatar att öppna presenter bland folk. Är hellre utan. Alla som säger “å så fint” eller “precis vad jag önskade mig” i en social förljugenhet vrider om tarmarna i min kropp som det värsta tarmvred. Klara inte av det där. Vill fly långt, långt bort. Men här hemma skiter vi i det där firandet idag. Vi åker iväg och handlar och fikar men framförallt tänder ljus på gravarna. Där finns något verkligt. Namnen är så många så många som jag rabblar där på kyrkogården. Försöker minnas dem alla men missar numera nästan alltid någon. Inte och aldrig någonsin för att de är mindre värda personer utan för att listan blivit så lång. Efter mormor och morfar dog den förste kompisen. Skelettcancer. Han föll sönder när de lyfte honom. Sen dess har de varit så många – så många. Människor och djur man älskat och aldrig någonsin kommer att glömma och som är värde att tänkas på med värme en helg som denna. En dag – inte så långt fram i tiden – är man en av dem. Man existerar fortfarande så länge människor minns en. För de flesta tar det en eller två generationer. Sen är man borta och ingen vet vem man var. Det kan vara bra det också ibland. Glömska och förnyelse hör ihop.
Ute är det grått här. Ingen snö. Bra tycker jag. Därifrån tänker jag ta mig an ett nytt år. Det är oskrivet och man vet inte om man kommer finnas kvar hela året. Man känner det tydligare här närmare sextio fast det såklart funnits nära en i alla år. Men på något sätt kan jag acceptera också att födelsedagarna tar slut en gång numera. Det hade jag svårare för förut. Det är så mycket kvar att göra men till slut kommer man till en punkt när man inser att det inte finns en chans att realisera allt det där hur än gammal man än blir. Man får tänka mer på om det varit värt det, om man gått rätt väg, och vet ni vad, där kan jag inte känna tillförsikt. Jag har gått min väg hela vägen. Det är bra! Just det tänker jag fira idag.