Min fru stänger dörren försiktigt, hon vill inte väcka mig. Klockan är en bit före sju och hon skall till jobbet. Själv ligger jag i sängen. En katt på varje sida. Det kunde inte vara mer orättvist. Att jag en stund senare skall gå ner för trapporna till kontoret och göra det jag älskar mest av allt, ja rent av le lite för mig själv när jag öppnar dörren, gör det inte mer rättvist. Men det finns såklart inget annat sätt och rollerna har varit ombytta. Man jobbar på.
Fåglarna äter intensivt i fågelautomaten när jag början dan och tänder mitt ljus nere på kontoret. Vi är vänner, elden, fåglarna och jag. En fångad, kontrollerad eld och vrålande dinosaurier i evolverade kroppar och en liten obetydlig människa som kom med sist i gänget men blev accepterad av de andra två för att jag föder dem. Tillsammans är vi styrka. Den lilla lågan i en överbliven ljustump från förra julen lugnar mitt sinne och fåglarna där utanför gör mig mindre ensam. Jodå, jag trivs ensam. Måste rent ut av oftast vara det för att kunna vandra på, men livet måste också finnas där. Alltid och nära. Datorerna och de elektroniska kretsarna räcker inte. De är bara dökött. Där är bara processerna intressanta. Man måste lära sig det. Inte heller där har det materiella något värde. Det är alltid i det kreativa värdena ligger.
Tjock dimma utanför fönstret. I en värld som aldrig visade en blå himmel tror jag att jag skulle bli galen. Vissa skulle säkert säga galnare. Men en sådan här dag när man bara har för avsikt att arbeta och dyka ner i algoritmerna kan det såklart göra detsamma. Det är de dagar man kommer upp och ut ur de koncentrerade som man behöver se det vackra. Det som lättar upp i själen. Inte heller där får man glömma som teknokrat vad som egentligen är viktigt. Man behöver båda sidorna. Man får betalt för smartheten hos en algoritm eller funktionen hos ett system men målet måste alltid vara att försöka skapa det vackra. Bara det och alltid det även om mottagaren, köparen, sällan förstår. Det gör de nästan aldrig. Det gäller dataprogram, elektronikkonstruktioner och förstukvistar levererade till beställande kunder som inte har en susning.
Men man kan såklart låtsas att havet slår mot en strand bara trettio meter längre bort där i dimman. Där borta där man inte ser men alldeles nära. Öppna fönstret och höra vågor slå mot en strand som ligger ett stenkast bort. Och javisst, visst hör man vågorna om man bara försöker lyssna alldeles lite. Då blir också dimman skön. För visst hör den hemma här vid havet. Blir sugen på att ta en promenad där längs efter stranden efter lunch. Befriad och barfota i våt kall sand med skor och strumpor i handen. Men först skall jag bara skapa något alldeles fantastiskt här inne i min värld. Först det. Alltid det först.