Jag vaknar upp i ett slott helt i silver. Den girigaste kung och multimiljardär skulle gnissla tänder i avundsjuka om hon/han såg det jag ser. Men allt det här är gratis. Fritt som ett glas öl. Kan inte köpas för pengar. Ses bara av befriade sinnen. En torsdag som alla andra för de trötta.
Det är såklart nattens dimma om satt sig på träden. Klätt dem i silver från topp till tå. Gjort samma sak med varje grässtrå, varje barr och varje kvarvarande blad på en nästan kal kvist på lönnen. Solen orkar inte riktigt igenom ännu, men hade den gjort det så hade det här blivit för mycket. Det skulle vara för vackert och bräckliga sinnen hos oss dödliga skulle näppeligen klara av att se något sådant. De troende skulle darrande falla till marken med sänkta huvuden, säkra på att hon/han/det/gud kommit till jorden för att fälla domar. Varför annars denna prakt? Ovetande som de är om att han/det/hon/gud alltid sitter där på en trädgren och fnissande tar del av våra vedermödor och kärleksförsök utan minsta önskan att döma.
Själv tar jag bara in alltihop med alla mina sinnen och är tacksam för en ny morgon. En ny härlig morgon fast det bara är en helt vanlig torsdag, fast än bankkontot är nästan lika tomt som förut, fast än jag bara är en o-cool gubbe från Los värd nästan noll. En gubbe som alltså knappast är värdig en gåva som denna silvermorgon. Jag vet att rockstjärnor, multimiljardärer, drottningar, kungar och presidenter är avundsjuka på min förmågan att ta in detta. Att kunna vara nöjd just i det som för dom är så litet, nästan ingenting och osynligt. Men det är bara dom som inte förstått. Det vet jag. Det vet dom. I det kan jag starta min nya dag. En bra dag tror jag bestämt. En dag med löften.