Såja. Tisdag. Det är en bra dag. Det finns nästan en full vecka kvar att göra saker på. Så har hela mitt liv varit. Det har alltid funnits för lite tid och för mycket att göra. Eller “att göra” kanske är fel, som jag “VILL göra” är nog mer korrekt. När det där tar slut, just den känslan, tar jag bilen och svänger höger ut över det där nittiometerstupet. Om jag bara kan uppbåda egoismen för det som kräver att man är mer egoist än något annat. Men det kommer jag naturligtvis inte att klara. Jag må kunna beskyllas för att jag är självupptagen – men egoist är jag inte.
Jag tänker ofta “nu skiter jag i det här” när det gäller skrivandet. För mig handlar det ju ändå bara om att man skriver ner tankar jag ändå har. Man öppnar upp och delar med sig av det man har inom sig och om sanningen skall fram så får jag mer skit för mina ord än jag får uppmuntran. Möjligen tjänar det hela som en slags egenterapi. Inte så att det tar tid från annat. Jag skriver aldrig så länge. Men det fyller ingen egentlig funktion det här för mig i egentlig mening heller, eftersom jag helt saknar litterära ambitioner. Så varför fortsätta alltså?
Men så varje gång jag tänker sådär så kommer någon med några upplyftande ord om mitt skrivande och så får allt det där en slags mening ändå. Kan det verkligen vara så att ett antal av mig hoprafsade rader faktiskt kan ha betydelse för någon annan? Det är svårt att tro men ibland verkar det alltså som om det är på det viset. Om man skall tro på vad folk säger/skriver – och det skall man ju. Men det är ändå svårt att ta till sig. Jävligt svårt. Men glad blir jag. Det är så förbannat sällan man hör bra saker, men så jäkligt ofta man får dåliga och negativa saker kastade som ruttnande täcken efter sig. Men ibland när de där uppmuntrande orden kommer så lägligt som de gör, det de göt så ofta faktiskt, så funderar jag ändå om inte det finns en han/hon/det/gud som sitter där och lägger in ett russin i kakan ibland, den som håller på att kväva en, så att den ändå till slut går att svälja och med det hålla en vid liv. De kommer liksom för bra tajmade de där orden ibland. Då blir man tacksam. Först mot den som har orken att säga något snällt till en annan människa. Den som tar sig tiden för det. De flesta har inte tid med sådant längre. Det är så mycket med livet. Sen blir man glad för att genom de där orden som man får så får man kraft att ge andra uppmuntran och därmed är den läkande, byggande spiralen igång som är den egentliga kraften bakom världen och livets uppbyggnad och fortgång. Ett positivt uttalat ord vid rätt tillfälle kan rädda en människas liv. Så varför, VARFÖR, hålla inne med dem!?