Lena Andersson vinner SVD’s bokpris för romanen “Egenmäktigt förfarande”. Välförtjänt är jag helt säker på att det är men har inte läst boken så jag kan egentligen inte ha en åsikt om saken. Men jag imponeras av dessa vinnare och kan inte, trots att jag helt saknar litterära ambitioner det skall understrykas, placera mig själv som vinnare av det där fina priset. Ja, vi kan ta Augustpriset i samma veva eftersom Lena är nominerad där också.
Först är det vinnarartikeln. Man skall stå där och se sådär intelligent och seriös ut som Lena gör. Såhär såg jag ut senaste gången jag vann på Historiska Museet
Fail med andra ord. Det är kört redan där. Kolla in Lena här så ser en riktig författare ut.
Sen skall man uttala sig om olika saker på ett insatt och intelligent sätt. Lena är ju en sådan där avundsvärd person så hon säger bl.a
–Jag är intresserad av exaktheten i språket, det är skälet till att jag vill skriva, mer än att berätta historier. Jag är fascinerad av hur man får till exaktheten, vilket trots allt inte går. Språket är inte exakt, men det är det enda vi har. Jag är intresserad av att få ihop tanken, känslan och språket, säger hon och låter därmed som sin huvudperson.
Själv fattar jag inte vad hon säger/menar men bra låter det. Det gör det! Själv skulle jag då på sin höjd kunna åstadkomma
– Det är roligt att skriva på kafferasterna och jag har alltid tyckt om att berätta historierna.
och hur insatt och intelligent låter det?
Tänker man sig sedan att man som upphöjd författare skall sitta på middagar och diskuterar språkets exakthet eller vad den och den författaren (som man naturligtvis inte har läst) menar med när han/hon använder sig av korta meningar och de tre punkterna på ett sådant banbrytande sätt. Jag skulle somna ganska snabbt eller bli väldigt kissnödig för att hastigt kunna komma därifrån. Eller få vinterkräksjuka och kasta en kaskadspya i knät på grannen i galauniform. Aj, det gör till och med ont att tänka på det.
Faktum är att när jag placerar mig i rollen som prisad författare så fattar jag att saker och ting är så bra som de kan vara redan nu och att det är så (och här ryser jag) så till den milda grad att jag skulle kunna betala åtskilligt för att slippa det där och bara skriva mina enkla ickeupphöjda historier bara för nöjes skull utan att egentligen förstå ett dugg av vad jag egentligen gör med alla ord kommatecken och punkter och allt vad det är. Alltså precis som jag håller på i studion också. Har skojigt…