En gammal jag hittade i “drafts”. Om den har blivit publicerad tidigare vet jag inte men här är den i alla fall. Kanske som repris då alltså, själv har jag ingen aning.
Grått ute. Ljuset brinner stadigt på mitt bord. Den gamla skolan här uppe på kullen är inte tätare än att jag då vet att det i alla fall inte blåser ute. En grad varmt är det i alla fall där på utsidan i det jämngråa. Tjugotre här inne. Man kan inte klaga alltså. Jag har haft turen att födas i rätt del av världen om man vill ha lugn och ro. En del av världen där det jämngråa dominerar. Vill man ha mer “wow” får man också mer “hjälp mig”. Som i Filippinerna. Man betalar ett pris för allt det där vackra. Jämvikt. Alltid jämvikt. Det är viktigt att aldrig glömma den.
Jag försover mig idag. Det händer mycket sällan numera. Man har ju kommit i “vakna tidigt och sitt och vänta på att tidningen kommer” åldern. Men inte idag alltså. Vaknar först halv nio i ett tyst hus. Ligger där och lyssnar en stund men det hörs inte ett ljud. Undrar om man kanske är död. Oroas lite av tanken. Men katterna ligger och sover där bredvid mig som de brukar. Nu är ju inte de ett säkert tecken ändå. De har alltid ansetts kunna passera den där gränsen. Men för mig känns det övertygande att jag faktiskt ändå är levande när jag stryker en av dem över pälsen och får kurr tillbaks.
Men trotts försovande ingen ide’ att hasta upp och iväg. Det får bli som det blir denna fredag. Visst jag har massor att göra. Nytt spännande projekt på måndag och annat skall bli klart före det. Men rusar jag in i duschen och ner är hela dan förstörd så jag läser tidningen i lugn och ro till frukosten som vanligt. Duschar som vanligt. Kommer för sent ner till kontoret. Tänder mitt ljus som vanligt och startar en ny dag. Japp, jag mår gott i det här livet. Ändå har det inte alltid varit helt snällt mot mig heller. Också jag har kämpat. Men kanske är det just det som gör att jag kan njuta av en sån här helt vanlig morgon som egentligen börjar helt fel. Kan nöja mig med att finnas till och vara precis som den ofullkomlige människa jag är.
Om en timme är det österut efter Voxnan som gäller ner mot städerna. Vi behöver lite färg och grejer och måste fylla på i tomma kylskåp och frysar. Karin fyller år på söndag, så kanske blir det en fika också till hennes ära. Vi brukar sällan fira mer än så. Både hon och jag har slutat räkna åren. Dom tickar så bra på ändå utan vår hjälp. Som o-cool gubbe under större delen av livet har jag inga problem med det där. Jag är tjugotvå inne i huvudet vad än födelsedagsårsmätaren än säger. Jag tror det fungerar så för de flesta av oss. I alla fall för de som fortfarande lever. Just det här att kunna ta en fika på lokal är en otrolig lyx för oss båda fortfarande. Det fanns en tid när det var något helt onåbart som låg lång, så långt, så långt borta. Vi glömmer aldrig det såklart. Det negativa kan faktiskt bli till positiva saker senare. Man kan bli bitter och stanna kvar i det dåliga eller gå vidare och njuta fullt ut utav de nya vackra, goda, fina. Det som man bara nästan förtjänar men är oändligt tacksam för att man får. Vardagen med guldkanter på.
Just det där gäller (upplevda) oförätter också. Blir man dåligt behandlad eller lurad av av någon så är det lätt att stanna i det där. Svärta sitt sinne med hat och bitterhet. Låta den som utsatte en för det där vinna två gånger liksom. Alternativet är att förlåta eller i alla fall bortse från det som hänt och gå vidare. Då blir man en vinnare ändå till slut. Onåbar och superman liksom om man klarar det hela vägen. Mår gott istället för att hata och gräma sig. Ja visst det var för jävligt det som hände säkert. Men livet är för jävligt nästan hela tiden om man tittar på det med dom glasögonen. Sätter man på sig rosafärgade glasögon så blir det rosa. Man har val själv också och skit är sällan skit om man bara studerar sörjan riktigt noga.
Fredag innebär såklart också grön IKEA soffa och letande efter en film ikväll. Den vi antagligen inte hittar och som innebär o-coola gubbesnarkningar i samma soffa. Inget ljus kommer att tändas här nere på kontoret enligt sann fredagstradition alltså. Efter det väntar helg. Renovering för oss, men ledigt. Det är gott. Livet är gott. Just nu i alla fall. Vad morgondagen har att komma med skiter jag i just nu faktiskt. Det är lätt att oroa sig och därmed få saker till att bli så mycket större än de blir sen om eller när de verkligen händer. Bättre att skjuta undan dem i ett hörn av hjärnan. Där kan de ligga och vila så att man är beredd när eller om det där händer. Ta tag i saker då. Nu, ja jag skrev NU, har vi det så gott vi kan. OM vi kan. Dumma vore vi väl annars. Trevlig helg på dig!