Mer bränt ljus än såhär blir det inte idag. Österut mot Voxna, Edsbyn, Bollnäs och Söderhamn. Byn har blivit något man bara passerar numera. Har inget annat kvar där än minnen. Måste dock svänga in genom bygatan vid den nya rondellen. Uppleva det sakta döende. Blir alltid ledsen när jag ser det som sakta faller samman utan att någon ens reagerar som här. Ändå känner man ju kärlek till det här såklart. Här fanns några av de bästa människor jag någonsin känt. Alla har flytt nu, nej fel några finns kvar men lever i fortfarande i det som var då. Stannade där, kom aldrig loss. Är stora idag därför att de var stora då. En gång stjärna på Celsiusskolan alltid stjärna. Men det räckte såklart med att bli vald till Lucia också. Man kan leva ett liv på det.
Folkets hem. Jag skulle kunna sitta i en låda och bara minnas och återuppleva allt som hänt där. Rivas!? Ja det är nog rätt. Tiden rör sig framåt. Man måste vara modig och våga lämna gammalt. Det är nu det händer.
Med den tanken lämnar man Edsbyn. En gång Sveriges största by. Vi var stolt över det. Den oerhörda företagsandan. Folket som gjorde saker möjliga. Nu några få som vill framåt och massor som vill stanna kvar i det som var men som inte finns längre. Men när jag tänker det är jag redan i Ovanåker.