Eldavbrott inatt. I krig kan det innebära slutet. Här i huset innebär det att vi inte kan duscha på morgonen och att frugan svär på mig. Nåja det sista var lögn. Hon höjer sällan rösten Karin på det sättet men inuti det där lilla vackra huvudet svär hon nog där i tidiga morgontimmar på väg in i duschen, den som inte ger en endaste liten varm vattendroppe ifrån sig utan istället levererar ishavsvatten utan hopp. Själv får jag tassa ner för trapporna i kalsongerna – och det är en jävla massa trappor ner till källaren i det här huset – och starta om maskineriet. Duschandet är alltså senarelagt och jag har inte brytt mig om ens en raggardusch eftersom det är bara jag här på kontoret och jag faktiskt kan sitta här och stinka bäst jag vill.
Två saker förundras jag över.
Först varför pannan alltid stannar på natten om den nu stannar. Det beror ofta på att det är spån i pelletsen det där och då bildas det slag i bränsleskålen och till slut blir det så mycket så att den inte tänder. Men det är väl för tusan lika mycket spån på dan som på natten men ALLTID stannar den på natten. Varför!?
Sen är det här med duschande. Man vaknar liksom inte på riktigt en dag man inte får duscha på. Blir kvar i något halvvaket tillstånd tills man kan krypa in och skölja av sig. Varför!?
Livet är såklart fullt av mysterier. Det där är två till att addera till listan.
Ute snöar det. Världen är vit igen. Ljuset är tillbaks. Som jag ser det får snön gärna ligga kvar nu. Just det där att den skrämmer bort vålnadernas mörkr är så himla skönt. Sen dämpas världen som om den låg i en påse med bomull. Ljud når inte lika långt över snön. Hela världen här utanför blir som en dämpad inspelningstudio. Jag tror att snö egentligen är en miljard hungriga vita öron som äter upp och lever på ljud i alla dess former. Nu vet ni det. Prata lite med snön nästa gång ni ser den. Har den öron kan den ha mun – och istappshuggtänder inuti den. Usch ja!
Näpp. Mitt te är slut och jag skall ta en efterlängtad dusch för freden i världen och sen fortsätta med mitt projekt. Sen förväntar jag mig ännu en dag när jag kan grotta ner mig i en mikroprocessor och ett nytt fräscht kretskorts hemligheter och som mål försöka realisera visioner som en god och glad skåning har. En sån dag går verkligen inte av för hackor förstår du. O-cool gubbe på snöig kulle i Los är lycklig idag igen. Än så länge – om man nu skall vara lite gubbpessimistisk…