Kaffe upphällt i den största koppen jag hittade. En lattekopp såklart så man håller på att bränna av sig fingrarna innan man tar sig ner för alla trappstegen ner till kontoret. Varför är det så? Väl där så skall den väl gå att hantera. Hämta post först bara. Den vanliga skörden av reklam som åker direkt ner i soptunnan. Man borde spara all den där smörjan ett år och se hur mycket det är. Så förbannat mycket skit man får. På det positiva kontot så får skogsarbetare jobb pga av det där. Finns ju en del sådana här i Los. De största privata arbetsgivarna skulle jag tro som sällan får speciellt mycket uppmärksamhet men sannerligen borde vara värd det. Dom har dragit in många sköna skattekronor till kommunen utan att gnälla särskilt högt under alla år. Men de träd de producerar får gärna bli plankor istället för reklam i vår postlåda. Så är det med bestämdhet. Borde kanske sätta upp “ingen reklam” på lådan men då får man inte toalettläsningstidningarna heller. Och dom vill man ju ha. Hur skall man annars klara av tiden där inne!?
Snön smälter nu. Precis som den brukar göra i Stockholm. Det är den där snön som gör alla fötter blöta hur än impregnerade skorna är. Enda skillnaden är väl att här är den vit och ätbar medan den i Stockholm antar den där brunsvarta tonen rätt snabbt och är dödlig. Snö är bättre här. Ingen snö här heller utom dagarna kring jul är bäst. Men då skall man såklart leva med svartahåletmörket istället och då är nog ändå snö att föredra. Skitsamma, det får bli som det blir. Man överlever i vilket fall och det finns annat att ojja sig över.
Man borde söka ett stipendie, eller få ett ändå, hur det nu skall gå till. Sätta sig i en stuga utanför Skottland och skriva klart sin (stora) roman om kärleken. Bara för att göra det liksom. Ha ett whiskydestilleri en eller två kilometer bort så att man vid behov kan vandra dit och köpa sig en flaska. Ja, eftersom det är en ö så var man väl tvungen att ro iland först såklart. För någon färja det går det inte till den där ön. Det är bara den lilla fyrvaktarbostaden som man hyrt som ligger där högt på en klippa som Atlantens vågor försöker äta sten och sand och grus av. Eller försöker förresten. Äter av. Det är bara Atlanten som har mer tid än människorna. Har liksom ingen brådska. Varje våg gör sitt och den sjunde hämtar hem. Till slut är både stugan, klippan och ön borta om Atlanten får fortsätta med sitt. Men det är längre fram såklart. Min bok och till och med mitt liv borde jag hinna bli klar med innan dess. Helt säker kan man i och för sig inte vara, men jag är beredd att chansa. Om jag får mitt stipendie då såklart. Annars lär det väl bli svårt det där med den (stora) romanen om kärleken. Man behöver liksom ett stort tidsspann med lugn och ro för att klara av något sådant. Annars går det inte. I alla fall inbillar man sig det. Kanske är det bara undanflykter. Tror det. Vet det.
Näpp, nu börjar kaffet ta slut trotts en stor lattekopp. Slut på nöjen och dags för arbete.