Så knackar det då på axeln till slut och det är han/hon/det/gud som pockar på uppmärksamhet. Jag är på väg att öppna kakburken med de goda kakorna och har för avsikt att ta mig en näve med ner. Man förväntar sig att det/hon/han/gud har en domderande, basunernade stämma men gud/det/hon/han upphäver en mer viskande, djup ganska skön röst som säger
“Du dör om du äter de där!”
Jag svarar snabbt “Hur menar du då?” men något svar återkommer inte hon/han/gud/det med. Är borta som alltid. Det är jäktigt att vara han/hon/det/gud och man har inte tid med småprat. Så där står man med handen i kakburken bildligt talat.
Överviktig är jag ju. Jobbat på det där hela hösten dessutom utan att det riktigt tagit om man säger så. Jul och semeltider i antågande är inga goda prognoser. För jag antar att det är det som hon/det/han/gud menar. Fortsätter jag och vräker i mig skit på det här sättet så är det slut. Älskar man livet, ja och det tror jag att jag gör, så borde det alltså vara dags för förändring.
Förändring kräver tankearbete och tankearbete kräver energi så jag tar den där näven kakor och sätter mig i fåtöljen och funderar. Inser med ens att det där jag just gjorde är en suicidal handling. Visserligen inte snabb som att lägga repet om halsen och sparka undan stolen eller sticka hagelbössan i munnen och trycka av men likafullt suicidal på samma sätt. Jag håller sakta på att ta livet av mig. Om man nu tror på det som han/hon/gud/det nyss hasplade ur sig. Man tar sakta livet av sig om man äter okontrollerat. Där någonstans fastnar kakan i halsen och jag får en hostattack som tack och lov inte avlivar mig där och då men i alla fall ger fri passage i halsens luftkanalen och får tanken att slå rot. Tror jag. De suicidala tendenserna upphör. Jag vill leva. I alla fall fram till jul och den första semlan (jag Ä L S K A R semlor!!!). Sen får vi se.