Det absolut bästa med att bo i Los är att här är man ingenting. Bara en som sitter hemma hela dagarna. Gör inget. Har det bra. Skall man vara något här så måste nämligen ett åtminstone någon av nedanstående punkter vara uppfyllda.
1.) Man har nedlagt en älg och det är minst en tiotaggare.
2.) Man har fångat en gädda på mer än tio kilo (med händerna).
3.) Man har en förbannat häftig skoter.
4.) Man har en förbannat häftig fyrhjuling (eller möjligen motorcykel).
5.) Man har en förbannat häftig Amerikanare.
6.) Man halsar med lätthet vilken liter som helst av valfri sorts starksprit och står stadigt på benen efter det utan att rapa.
Som vegetarian så faller jag pladask redan på de två första. Tvåan till femman är också körda pga av ointresse och sexan lär inte uppfyllas av mitt ynkliga whiskysippande. Så jag är alltså ingen. Men det är som sagt skönt. Ett nobelpris är liksom blahablaha här ute i skogen. Man måste vara karl. Inte sitta ner och pinka helt enkelt. Strålen skall gå att rita en seriestrip med i snön vid 34 minus. Minst. Ja, ni fattar.
Men skönt alltså. Man är liksom bara den man är här. Det är ju naturligtvis en hel hög andra som inte uppfyller de där kriterierna liksom mig. Som aldrig kommer att bli en riktig sådan där skogstamefanker. Vi kan morsa på varandra vi ovärdiga och försöka klara oss som andra, tredje eller femte klassens skogsbor. Hackordningen är liksom klar och det är ingen ide att ens försöka protestera och förändra något. Man kryper in i sitt bo och håller tyst och fortsätter med sitt.
Men jag är ju van. Från Edsbyn. Där fanns det en likande ordning.
Antingen var man religiös. De hade sin egen hackordning. Svårt och otidsenligt. Var man inte religiös förstod man inte något av det där. Man var satt att gå den breda vägen och det skulle så att säga per automatik gå åt helvete och om inte förr så senare.
Ett andra alternativ var att vara stjärna inom idrotten. Helst bandy. Då var man ?ber-cool och omöjlig att ifrågasätta och fick jobb som man borde behövt utbildning till men som man som varandes idrottsstjärna inte behövde någon utbildning för. Evighetstilldelning var det såklart. Det fungerade resten av livet.
Sen var det gruppen “Vald till Lucia”, “populäraste grabben/tjejen i skolan”, “affärsinnehavarens son/dotter”, “chefens son/dotter” Fint folk helt enkelt. En position som sitter i ett helt liv om man är Edsbybo.
Ja och sen var det vi andra. Musiker, a-lagare och annat patrask. Ungefär som i Los alltså. Men såklart inget att vara ledsen för det heller. Dom var där uppe och vi var där nere. Aldrig möttes de tu. Men det var först när man stack därifrån som man såg det där. Fick lite distans till det hela. Man var liksom beredd redan från början när man bytte Täby mot Los. Men det är klart ?ber-folk finns det överallt. Storstäderna har sin beskärda del av den varan dom också liksom resten av byarna och städerna. Fint folk som inte släpper upp vem som helst.
Men visst är det synd. Tänk vad roligt det kunde vara utan alla dessa lager. Se bara på musiklivet. Högst upp de internationella stärnorna, sen de nationella, de som är på radio och tv, sen de semi-nationella de som har en lanskapsbehörighet och plockas fram när det länet/landskapet skall representeras i officiella sammanhang, sen byhärskarna. De som lagt under sig hela musikinfrastrukturen i en by/stad och därför alltid själva förekommer på varenda spelning som sker och längst ner de som sitter hemma och spelar och inte får vara med. Gissa vilken grupp jag tillhör? Japp! Men en gång var jag nog en sådan där byhärskare men det skäms jag för idag. Alltså jag menar om vi inte dragit och insett att vi aldrig skulle blivit rockstjärnor hur vi än försökt hur skulle det då gått för Traste Linden och Persson’s Pack och alla dom där. Dom har fått suttit hemma och världen hade gått miste om dom allihop. Hemska tanke. Så egentligen är det vår förtjänst att dom finns. Vi borde får gratisbiljetter och gratis skivor tröjor och andra gåvor i mängder vi som stack och lämnade fältet fritt för de där uppkomlingarna. Det är bara det att ingen fattat det där ännu. Traste kanske. Han sitter där på Gotland och har fattat. Det är ju så dags nu liksom. Skärpning.
Men som sagt som o-cool gubbe i ett stort gult hus på en kulle i Los så skall jag inte klaga. Jag trivs ganska bra med min position i hackordningen. Just det vet jag retar en och annan också och det mina vänner är min livsbensin.