Jodå, katten och jag ramlade ner för trappor för en stund sedan. Ljuset är inte tänt. Brist på tändstickor. Tredje dan nu. Minnet räcker liksom inte till för att ta sig upp för alla trapporna och att där uppe komma ihåg att ta med sig en ask tändstickor på vägen ner. Men det är som det är. Man får ha det släckt.
Karin och Niklas har gett sig iväg ut i arbetsliv respektive skola. Tyst i huset och det enda som egentligen hörs är bruset i elementen av govarmvatten som flödar där, uppvärmt av dyra pelletsbitar. Ute är det nämligen sju grader kallt. Iskallt som man säger. Liksom lite skönt att inte behöva sticka ut nosen ut i det där tycker både katten och jag och nöjer oss bara med att sätta respektive lägga oss tillrätta på ett uppvärmt kontor.
Katten gör morgontoalett. Hon har farit runt ett tag där uppe på morgonen och behöver bli snygg helt enkelt där hon ligger rakt framför mig på en hurts där jag lagt en matta för att hon skall välja den platsen istället för mitt tangentbord. Att vara snygg är en viktig del i katters agenda, och dom lyckas ju med det där. Själv skulle man behöva slicka päls bra länge för att åstadkomma någon märkbar effekt. Det är den dystra sanningen.
Men glad är jag. Optimistisk. Jag har svårt att tro att det går åt helvete. På sjuttiotalet sa klimatexperterna att vi gick mot istid. Nu säger dom att vi går mot global uppvärmning. Då som nu härleds allt som händer till det där. Sant var det nog båda gångerna. Som ozonhålet, eller den stigande fattigdomen i världen. Eländets ökande. Det som inte alls är sant. Vi får det bättre. Alla får det. Visst, det går skitsakta för vissa. Men vi får det bättre. Vi är mindre fattiga i världen nu är för tio år sedan. Det man måste förstå i allt det här är att en hjälparbetare också har en egen agenda, liksom en klimatforskare, klimatpolitiker och en tidning. Man kan vara rädd om miljön utan undergångsscenariot, dela med sig utan det svart målande, skita att läsa tidningar med lösnummersäljökande rubriker. Sanningen ligger inte bara där prydligt uppslagen på disken för att köpa och suga i sig. Den är oftast inte alls så där enkel och svartvit som vissa försöker få den att verka.
Apropå glad och optimistisk förresten. Minns ni den vetenskapliga undersökningen som kom fram till att optimistisk och glad är lika med sjuk eller snarare att man hade en skada. Tror det var en tre fyra år sedan. Alltså ungefär som ADHD, ADDB, USHCL, KPPPU, KFLMR och allehanda alla diagnoser. Line’sjukan. Allt skall katalogiseras och sättas etikett på. Jag säger det här bara en gång men säger det tydligt och sakta.
MAN ÄR INTE SJUK FÖR ATT MAN INTE UPPFYLLER NORMEN AV HUR MAN SKALL VARA
Ingen uppfyller de där normerna. ALLA ÄR ANNORLUNDA. Verenda kotte. Det är bara att se sig omkring Känner du en enda normal människa!? Näpp tänkte väl det! Det är vara du själv som är normal, eller hur? Resten är bra konstiga. Sen att skola och arbetslivet sätter upp någon slags profil av hur vi ser ut fast vi nu inte gör det är ju deras problem. Bara korkat. Eftersom ingen av oss ser ut som den där profilen men där några är bättre på att låtsas göra det en stund tills de blir ensamma och sitter där och gråter i mörkret över ett misslyckat liv.
Så var som du är du. Ordblind, optimist, ADHD-person, psykopat, desperat-depressiv. Men var framförallt snäll för säkerhets skull och glad för att du ändå är lite annorlunda. Det är ett gott tecken.