Så man köper en tavla av konstnären Bengt Lindström. Får den billigt eller betalar dyrt för den. Den ser ut som om konstnären Bengt Lindström har gjort den. Det är i alla fall svårt att se skillnad. Men så säger man att den är gjord av någon annan. En bluffmakare. Den är värdelös. Inte ens värd det billigaste av priser.
Jag är den första att hålla med om att det man inte skall utge sig för att vara någon annan. Än mindre göra det i något slags bedrägligt syfte. Men och det här är ett verkligt M E N. För mig har konsten sitt värde i själva uttrycket. Precis som musiken har det och precis som det skrivna ordet har det. Jag bryr mig faktisk inte ett skit om V E M som har gjort det bara jag tycker det är bra. Alltså hänger jag upp en Picasso på min vägg är det för att den tilltalar mig estetiskt. Visar det sig sedan att den är målad av någon från Voxna Bruk så är det OK ändå, det förändrar såklart inte det jag känner för bilden. Samma sak med musik. Hör jag en bra låt så skiter jag högtidligt i vem som har gjort den. Det kan inte hjälpas. Det blir inte bättre för att det är Bob Dylan som kreerat. Eller en bok. Är den läsvärd eller inte? Skriver du lika bra som en av mina favoritförfattare så kommer jag gilla det du skriver. Svårare än så är det ju inte.
Hela världen är full av skitnödiga som lyssna på “rätt” musik, har “rätt” konst på väggarna, helst i spekulationssyfte, läser “rätt” litteratur osv osv Världen vore faktiskt förbannat mycket bättre utan er hela gänget om jag fick tycka till om det. Men såklart det får jag inte det. Men vet ni vad? Det skiter jag i! För det är en av fördelarna med att vara en o-cool gubbe från Los. Friheten att vara precis så o-cool som man vill.