Vad har farfars gamla kamera, John Lennons gitarr, Albert Einsteins kaffekopp, Marie Curies provrör, gemensamt? De är alla artefakter som totalt saknar värde för undertecknad. Se dig omkring där du sitter. En massa grejer eller hur? Men skulle du verkligen velat att någon skulle dyrka dem bara för att de stått där nära dig? Tanken blir liksom lite patetisk att tänka sig om man går in i den i egen person. Att någon i en framtid ställde tekoppen i sin hylla, köpt för tretusen spänn – den du köpte på Rusta för en femma – därför att jag druckit i den här, nu och idag. Mitt förakt kommer farandes genom åren in dit till framtiden bara av att tänka tanken. Herregud så patetiskt! Hylla det folk gör istället. Möjligen också det de säger. Om de inte bara pratar. Och förakt förresten. Fel. Jag blir bara beklämd. Alla lever sitt liv. Det är viktigt. Jag dömer ingen men säger vad jag tycker. Det är skillnad.
Hur som helst lär inte just det där vara någon fara i mitt fall men är alltså det i de övrigas. Jag har inget sånt där kvar. Fast nu ljuger jag såklart. Min farbrors två dragspel står här i studion. En gungstol från mormor och morfars som morsan ville att jag skulle ha. En självväxt vävstol från samma ställe. Ett 1700 tals bord från Orsa som farsan ville vi skulle ha. Osv osv osv. Men lite skillnad är det såklart med de där grejerna och John Lennons gitarr. Till skillnad från den så tillhör de här mitt liv och min historia. Knyter ihop ihop den räcka av trådar som leder fram till mig. Och kanske dömer jag för hårt förresten. Kanske är människor verkligen så rotlösa att man måste plocka in John Lennon som en del i sitt liv för att få känna sig hel. Det måste man ha förståelse för.
I min ålder förväntas man gå i taket av glädje om någon plockar fram en transistorradio, den som såldes med säljargumentet sju transistorer, från sextiotalet. Eller att det är närmast en sexuell njutning att gå in i en affär med vinylskivor. Jag orkar inte ens tänka gamla bilar, båtar,motorcyklar, gitarrer, hattar och allt vad det är. Man skall ropa halleluja som sann gammal Edsbybo och bara älska det där från svunna tider. Men herre gud. Det är bara att titta sig omkring. Händer det saker eller händer det saker? Har man tid att blicka bakåt hela dagarna. Måste man helt enkelt inte njuta av allt detta goa, härliga, spännande som händer just nu. Nehej! OK. Man skall sitta där på parkbänken och minnas gamla tider. Då när det var bra, allt var vackert och alla var lyckliga. Pyttsan. Jag minns bara hur alla gnällde då som nu. Men det var ju då.
Men mitt te är slut och en Skata skrattar åt mig utanför fönstret. Möjligen är det skators sätt att förklara att det behövs gammalt bröd för att Skator skall överleva en fredag som denna. Skall inventera skafferiet under lunchen och se om jag kan rädda några Skators liv. Dom hör till livet här på kulle dom också. Har det väl fortfarande ganska bra kan jag tänka mig. Det finns båda sorkar och annat att fylla hungriga Skatmagar med. Värre blir det ju längre in i vintern. Då är det inte lätt att vara Skata alla dagar. Man får svälta och inte älskar folk Skator som man älskar Talgoxar och Domherrar. Dom är lite utanför liksom. Det är nog därför jag gillar dom. Det intelligenta, finurliga tilltalar mig. Men jag hatar inte så mycket över lag. Varken vargar, hundar som dödar våra katter, eller deras ägare eller de som utnyttjar den jag är ibland. Hatar man så har man bara förlorat. Den/det man hatar vinnare. Bättre att ignorera och glömma. Då blir man vinnare och onåbar.
En sak till bara. Kassörskor och kassörer. Alltså folk som jobbar i kassor. Kan räkna in de som jobbar i receptioner också. jag samlar på dem. Det har jag berättat förut. Alltså, de som är bra. Som gör det där jobbet bra. Som de unga tjejerna i kassorna på ICA i Edsbyn som tar sig tid med en fumlig gammal man en fredag när köerna är långa. Sånt värmer mitt hjärta att se och ger topplaceringar i min samling. Igår på min rundtur tre tillskott till samlingen. En kvinna på banken som med stort allvar, glädje och vänlighet mötte mig som kund. Heder till henne. Den unga tjejen i affären som ler, har ögonkontakt, lägger kvittot i min hand med fysisk beröring. Jag blir glad av det där. Jag som har familj att gå hem till. Hade jag inte haft det så hade den där lilla vänligheten kanske kunnat betyda allt.Hon i kassan på Willys är lite mer surmulen. Men lyser upp, ögonkontakt, fysisk kontakt när kvittot överlämnas och åker in i samlingen hon också. Kanske huvudvärk tänker jag. Eller en begynnande förkylning. Heder. Går ut upplyft igen. Att göra sitt jobb är inte självklart. De som gör det med inlevelse förtjänar respekt.