Trött som en platsbunke vandrar jag ner till kontoret efter en helg med renovering. Känner att jag inte orkar göra något vettigt så jag sätter mig i studion och leker lite. När klockan slagit tolv och en timme så har jag årets jullåt. Alltså inte “årets jullåt”, den som Jöback med anhang sjunger varje år, utan min jullåt anno 2013. Jag har bestämt mig för att göra en sådan varje jul, i alla fall så länge jag orkar och det är inget mer med det. Finns inga kommersiella förväntningar och sånt där pretentiöst, bara en (fix)ide’ hos en o-cool gubbe. “Du var en pappa som aldrig hade en far” heter årets och kommer väl vara lyssningsbar och en vecka eller så. Ja eller gå att lyssna på om man nu är lagd åt det hållet. Tidigare års jullåtar är
“Tomtebrus” 2010
“Ett Brev” 2011
“Tar E4’an hem” 2012
varav ingen framförd av varesig Jöback eller Perelli alltså. Bäst att tillägga det för säkerhetsskull för att inte ta härlig julstämning från en julträngtande själ. För mig är julen familj, eftertänksamhet och vila. Bara det och allt det.
Facebook är stundtals som livet på grundskolan. Samma grupperingar, snygga tjejen som alla ställer in sig hos, tuffa killar som är så hotta att de brinner, de o-coola som mig som finns där men syns inte, och så de som inte får vara med alls då. Jag gick ut från grundskolas dörrar en sommardag efter att ha städat ur fotolabbet, lämnat nyckeln och vandrat den långa korridoren ut mot friheten och har aldrig längtat tillbaks sedan dess. Ett återseende på en återträff som var ett misstag som jag aldrig gjorde om eller aldrig tänker göra om. Vuxna människor som återföll i sina gamla roller på en tiondels sekund. Fy fan! Jag är så lång ifrån den jag var då där idag. Nejdå jag var aldrig olycklig där. Men tiden hör ändå inte till min bästa. Livet började på riktigt efter att de dår dörrarna stängdes bakom mig. Den första gitarren, en grön metalliclackad Gretch köpte jag samma sommar…
När Facebook är som värst är det precis som grundskolan. Alla återfaller i sina gamla roller. Då får jag kräkreflexer och vill bara fly bort, bort så långt det går. Men sen är det ett slags sällskap också under dagar när man som jag som ensamjobbare inte pratar med någon endaste människa. Man kan gå in tio sekunder där och läsa något som inte kräver ringaste tankekraft och kanske klicka gilla på något för att lyfta upp någon annan. Så går det på. Men det är ändå bara larv såklart. Hade man riktiga existerande vänner nära sig så borde man inte behöva det där. Har man folk där runt sig som uppmuntrar direkt utan “gilla-knapp” så behövs inget sådant här. Men med alla användare som Facebook nu har förstår man ju att de flesta inte har sådana människor omkring sig. Att de flesta inte ens får de där gillandet på fejjan heller är så sorgligt att man kan gråta. Själv har jag fått mer än jag förtjänar. Jag som är nöjd ändå. Men det finns inget jag kan göra där för att förändra. Det är jag för o-cool för. Bara de coola, hotta, tuffa och populära kan lyfta upp och de coola, hotta, tuffa och populära lyfter aldrig uppåt utan trycker alltid neråt precis som i grundskolans korridorer så ock på Facebook. Det finns inget annat att göra åt det än att fly därifrån mot tystnaden.
Så jag bestämmer mig för det. Tystnaden är bättre än allt detta ytliga ingenting som gnager och irriterar i min (över)känsliga själ. Då skriver han, som blivit en kär vän tror jag tamefan, vem i helvete får nya vänner i min ålder? Men han skriver, “Somliga måste fungera som en konservöppnare för slutna själar..” ord som nockar en som en en tungviktsboxares höger. Och jag vet ju att hans ord fungerar just så. Varje dag. Han är ändå mästaren. Men just de där orden gör ju ändå att jag måste skriva några rader till jag med. Gud hjälpe mig!