När jag åker ner i bussen mot Färila idag på morgonen så är solen på väg upp bakom bergen. Tallarna på myrarna står där som siluetter mot det annalkande ljuset, Sju grader kallt så rimfrosten täcker barren och lång där borta är himlen blodröd. Det är vackert där utanför. Min värld. Jag glömmer att jag älskar det där så innerligt ibland, då när längtan till staden drar och sliter i mig med full kraft. Det den nästan alltid gör. Man måste släppa in trädsurfaren i sitt huvud för att kunna uppskatta det här. Annars är myren bara en myr, tallen bara en tall och soluppgången över Hälsingska berg bara ännu en soluppgång bland tusen andra. Det kan vara för svårt att ta in för de som inte kan eller vill väcka sin inre trädsurfare. Kanske för alldagligt eller ospännande är det det där barret på trädet som sett lodjuret smyga på haren under natten. Eller kanske är det bara så att man glömt trollen, älvorna och “de andra” som befolkar skogarna. Kan inte se hela bilden av det som skogarna gömmer. Tycker sånt rent utav är löjligt därför att man ständigt lever i ljuset och därför blivit blind, döv och ickekännande.
Min resa är till en verkstad fyra mil bort men i mitt huvud blir den till en flykt från Los. Nu lämnar jag och ger mig av från orten för sista gången. Det finns ingen som står mig nära i byn. Ingen att ta avsked av. Ingen finns kvar så jag sitter här på bussen, ensam och på flykt. Det är mitt fel såklart den där ensamheten. Mina drömmar tar plats och jag använder tiden, nej livet, till att uppfylla dem. Det är det jag lever för. Jag har alltid varit sådan. Det kan inte hjälpas om ensamhet är priset för det där. För det är det och jag är villig att betala just det priset. Det går inte att förhandla bort ens med fyllda kontokort.
Det är i alla fall ut i världen jag skall den här dagen. Ut mot Asien eller Afrika. Ut mot en ort som är lika liten som Los men med andra människor och i en annan del av världen, andra glädjeämnen och andra problem. Ett nytt liv och bort. En ort som jag ännu inte känner namnet på. Så jag sitter där och tittar ut genom bussfönstret medans solen sakta går upp och belyser världen där ute. Ja, jag gillar Hälsingska berg och Hälsingsk mentalitet. Jag skulle rent av kunna dö här. Men det är just därför jag måste ge mig iväg, inte låsas fast, bli lättfångad… Men där någonstans är det dags att kliva av bussen och sluta dagdrömma. Jag är framme och tillbaks i den riktiga världen. Om den nu är den “riktiga världen” på riktigt.