Nelson Mandela. Godheten själv – för det år så jag ser honom – har somnat in. Jag antar det är så alla ser honom. Utom kanske hans närmaste som sett alla sidor hos honom. Det finns ingen som är helt igenom god på samma sätt som det inte finns någon som är helt igenom ond. Allt det där är bara förenklingar, sådana som vi människor älskar att få till. Jag är helt säker på att en sådan som Hitler hade goda sidor. Att han hade sidor som var lika mycket värda att älska som de så självklart är hos Nelson Mandela. Jag känner människorna och jag känner lagen om jämvikt.
Det viktigaste är vad vi gör med det där budskapet som “symbolmänniskorna” förmedlar. Hitlers ondska blev till bara för att följeslagarna gjorde det dom gjorde. Själv kanske han till och med var för vek för att slå någon på käften, misshandla någon eller döda någon. Vem vet. Det är så lätt att låta någon annan göra det svåra åt en. Man blir liksom utan ansvar själv både som den som får någon att göra det och som den som gör det. Lite som köttindustrin fungerar. Man köper ett paket gott kött. Bryr sig inte om ursprung så mycket. Tänker inte så mycket på det. Det är andras ansvar. De som i sin tur slaktar djuren, fraktar djuren och och styckar dem i köttfabrikerna för att andra kräver att de skall göra det. Utan ansvar dom också, just därför. Som Hitler, som du.
Som följeslagare får man alltså också ta ansvar. Varesig det är Hitler eller Mandela man följer så måste man tänka själv också. Det slutliga ansvaret har man bara själv i slutänden. Det gäller också när man riskerar utanförskap, hån eller kanske också döden. Det är i det där man prövas som människa. Modig eller feg. Mobbare eller hjälpare. Symbolpersonerna får oss att göra saker. Berättigar det vi gör. Men de befriar oss aldrig från ansvaret för våra handlingar. Det får vi aldrig glömma, varesig vi ser oss som vara en del av de goda eller de onda.
Så vill vi hylla Nelson Mandela är det i våra handlingar vi måste göra det. Icke våld om det går. Kärlek. Enkelt. Självklart.