Först kom bloggläsaren Jan på besök med en flaska whisky och med den en trevlig pratstund, sen ligger det ett presentkort från Jan-Åke på gott från Bagarboden i postlådan helt plötsligt, sen hör Ann av sig och erbjuder närhet till havet i Sommar. Något har hänt. Jag är inte förtjänt, men tar emot. Japp tar emot och förundras över goda människor som vill ge. De finns där ute och de finns där runt omkring mig. Jag kan inte vara mer tacksam för det än jag är, det lovar jag. Det har funnits så många som tagit, så i jämviktens namn har jag inget att skämmas för när det är jag som tar. Men jag har aldrig förtjänat. Inte ens de goda orden från han i storstaden som jag respektera mer än någon annan jag känner – symbolerna inräknade – kastar jag av mig. Tar emot istället och bevarar som små guldägg för sämre dar och känner stor tacksamhet för att någon som inte måste säga dom där orden säger dom. Men jag förtjänar dem inte.
En Fransman vill köra mitt system för automation. Jag kan lugnt skicka honom vidare till något annat nu för tiden. Ensam hinner jag inte göra det som många kan göra. Jag kan förlika mig med det numera utan att grämas. Jag förstår de som inte orkar gräva djupare och försöka förstå och avundas dem för att de kan det. Avundas dem så att jag kan gråta över det. Men det är såklart så att jag gråter inte längre. Jag grät kanske när den första pilen borrade sig in i min kropp, också när den andra for genom luften och slog mig till marken. Men nu, många år senare har det varit så många pilar. De får mig knappt att falla längre, än mindre gråta. Känner jag då fortfarande eller har jag bara blivit en maskin? Jag vet inte. Vad vet en maskin om sånt. Om det nu är det jag är.
Musiken, texterna, koderna, allt kan jag göra för dess egen skull nu. Jag kunde känna en enorm besvikelse förut när ingen lyssnade, läste eller körde mina program. Men inte nu längre. Konstigt nog, inte längre. En ny frihet har smugit sig in i mitt liv och lämnat ett lugn över vem jag är och vad jag gör. Jag behöver inga domare eller påhejare och jag gillar det jag gör även om ingen annan gör det. Just det där att ingen annan gillar det jag gör skulle fått klumpen att växa i brösten förut. Men inte längre alltså. Det är den största gåvan av dem alla och där känner jag frihet. Just nu. Så länge det varar. Jag hoppas för alltid.
Men visst, jag förväntar mig fler pilar riktade mot min kropp. Jag ser redan ut som en igelkott om jag tittar noga i spegeln. Precis som de flesta andra. Vi har alla fått de där pilarna i oss som försökt fälla oss och som dessvärre också fäller en och annan av oss. Jag tackar det/han/hon/gud för att jag fortfarande kan stå upp. Att jag fortfarande kan känna och älska men skulle så gärna vilja få gråten tillbaks. Skulle vilja ställa mig där vid havet och gråta som en flod. Samma till samma. Tårar som ju i allt är detsamma som havet. Men de är förlorade för mig. Borta, utbytta mot mitt nya pansar som skydd för vad världen har att säga om det jag gör. Ett bra byte? Kanske, kanske inte.