Sakta ljusnar det där ute. Klockan är strax före åtta. Jag sitter här inne med tekoppen. Mitt i bubblan liksom. Filosoferar lite på morgonkvisten innan jag fotsätter med mitt uppdrag. Behöver det där funderandet för att överleva. Jag har aldrig varit en bra soldat eller ens lagspelare för den delen. Aldrig ens en förvaltare. Trivs inte i de rollerna. Men visst jag gillar att vara i ett team också, där kraften av att vara flera som drar åt samma håll finns. Multiplicerandet, det exponentiella i teamkänslan. Ensam är inte stark. Det vet jag, men ensam är fri och friheten är viktig för mig. Jag är en sådan som dör inombords bit för bit när instruktionerna är för övertydliga och det inte finns utrymme för egna tankar. Andra kan tycka att just det är skönt, att slippa tänka, för mig är det ett fängelse. Jag börjar gnaga på en arm eller ett ben för att komma loss ur fällan så fort det går när jag hamnar där.
Jodå, jag har stått och jobbat på fabrik. Där finns inget utrymme för egna initiativ. Man står där och gör det man skall för att få komma hem och få göra det man egentligen vill göra. Det är bara pengarna som får en att stå kvar där. Man säljer sin kropp som vilken hora som helst. Men inte tankarna. De är ens egna. När debatten var som värst om pigavdraget så hade jag förbaskat svårt att se skillnaden i att städa någons hem och stå i någons fabrik eller sitta på någons kontor. Varför det skulle vara sämre på något vis att städa någons hem. Är sophämtarens jobb ännu “sämre” eller är det “slaktarens” jobb dom är värst? Den som har pengar betalar de som inte har pengar som i sin tur betalar med utfört arbete. De med pengar förräntar sina pengar genom att använda människor. Det är bara så det är i ett kapitalistiskt samhälle och just den delen tycker jag fungerar förbaskat bra i Sverige. Gillar den medelväg som vi en gång gick. Att lägga stor vikt vid socialt ansvar samtidigt som man är effektiva och låter folk få möjligheten att tjäna pengar. Människor behöver belöningar. Så är det bara. Jag önskar av mitt hjärta att det bara räckte med glädjen i arbete men tyvärr tror jag inte människorna är mogna för det ännu. Det räcker att bara några få inte är med för att hela systemet skall falla. Men en dag kanske. När robotarna gör jobben. Då fungerar det kanske.
Men medan ljuset sakta ökar utanför fönstret stillar jag mig och inriktar mig på min dag. Också jag säljer mig. Men är i alla fall lycklig för att jag har en viss tankefrihet och gör något som jag faktiskt älskar.