Lödkolven och datorerna är uppvärmd här. En ny dag har alltså startat. Röd himmel västerut. Ivar är på väg och klass två varning över Hälsingland igen ikväll. Byar med 25 m/s skall väl få snön att röra sig och bygga fina vallar där ingen vill ha snö. Den lösa plåten på taket kommer att skramla hela natten så att ingen kan sova här i huset. Jag får nämligen inte loss den själv. Jag hoppas stormen lyckas med det. Men bara den plåten då tack.
Gjorde en email-intervju för en tidning igår. För en gång skull om det jag håller på med (VSCP). Det känns bra, mer sådant vill jag ha och det får gärna handla mer om det jag gör än om mig som person. Men det är svårt att nå igenom om man sitter såhär på skogen. Kanske för att man är en klåpare. Sånt vet man inte själv och när folk ändå säger hur det är på den punkten så är man död och begraven och borta, eller ja, ett tag strax efter bortfället så blir man ju så jävla bra hos alla, har inga fel liksom. Efter några år brukar bilden bli lite mer nyanserad. Det är just det omdömet jag gärna skulle vilja höra. Men det får man alltså inte. Så är det bara. Eller vad vet man förresten. Kanske sitter man där på en molntapp och tjuvlyssnar trotts allt.
Att vara femtiosju år känns inte så dumt ändå. Visst, det gör ondare nu i kroppen men mentalt känns allt bara bättre. Man kan unna sig lite mer “skit på dig” attityd i den här åldern. Man har liksom inte tid med annat. Man är medveten om att döden ligger nära och lurar. Runt omkring en faller vänner som käglor. Är det inte cancer så är det stroke och annat skit. Man vet att det där smyger omkring en själv också och kan slå till när som helst. Lever man inte fullt ut då så är man en idiot eller hur. När man är yngre har man liksom mer tid att spilla bort. Farsan blev sjuttio precis. Tretton år kvar i så fall. År som går fort. Har man otur så går det snabbare ändå. Fast hellre snabb död än sjukhussäng och institutionsboende under många år. Ingen tvekan där. Kunde jag skulle jag operera in en cyanidkapsel i en tand för att säkerställa det där. Som alternativt får man hoppas att man kan rymma och leta upp ett tillräckligt högt stup. Ättestupan. Om det nu skulle bli så alltså. Men idag lever jag då och det tänker jag göra fullt ut.