Jag smyger in på systemet i Edsbyn. Skall ha två flaskor snaps från Teve Destilleri (http://www.tevsjodestilleri.se/). Hälsingland när det är som bäst finns numera också tappat på flaska. Ser ingen jag inte ens anar att jag kanske känner så jag lugnar ner mig och hinner ut innan någon ropar “Tjena Åke!” och kommer rusande med en glad igenkännande min. Någon som jag i min tur aldrig känner igen och inte vågar fråga vem det egentligen är eftersom det då känns som man förolämpar och det blir pinsamt alltså. Men det händer inte nu. Jag är själv och smiter omärkt ut därifrån och bort från Edsbyn som inte är i närheten av mitt längre men som finns fastsvetsat där i mitt hjärta någonstans. Finns det någonstans där jag varit mer ensam än här eller där jag haft bättre och fler kamrater? Ensamhet sitter inuti en människa. Man lär sig det när man blir äldre. Lär sig stå ut.
Ett besök i Återbrukshyttan (http://www.aterbrukshyttan.se/) för några inköp hos Anny är ett måste såklart, det plus handling av standardchokladaskarna och lite annat. Det går fort. Zap. zap. zap och så är det klart. Lite manliga egenskaper har man tydligen ändå. Jag är snart på väg hemåt igen. Efter vistelsen i det kommersiella så behövs det starka motvikter av icke ytlighet så jag tänder två ljus för morsan och farsan på kyrkogården i Ovanåker. Jag hör farsan säga lite halvlsurt
“Joll, varför skall du slösa tid och pengar på det där för?”
han som själv ofta var ner och tände ljusen när han själv levde. Men det känns bra och jag lyssnar inte på det där örat. Är vuxen och bestämmer själv. Lever dessutom. Det är skönt att stå här en stund och just idag blåser det inte ens isande kalla vindar som det alltid brukar göra här. En mörk kyrkogård utan en endaste levande stör mig inte längre. Kanske är det ett tecken på att man tappat något? Vad vet jag? Förr hade jag nog inte vågat gå ensam hit i mörkret. Jag såg för mycket en gång.
Men hemmåt måste man och vill man och hemma är inte i de här trakterna som det en gång var. När jag far förbi Edsbyn är det bandy. Förväntansfulla människor i rätt fula halsdukar och mössor strömmar mot bandyladan. De tappra. Själv blir jag stor supporter först när slutspelet börjar. Intresset räcker inte längre. Ja, jag vet jag åker snålskjuts. Jag borde skippa slutspelet också såklart. Förr var det religiösa, sportmänniskor och så vi andra i Edsbyn. Japp, ni fattar var jag fanns. Tror det är samma sak idag. Jag är kvar där fast bara någon annanstans.
Efter Voxna möter jag inte en enda bil. Det är bara jag där i kvällen efter en väg som följer Voxnan uppströms. Miljarder stjärnor också såklart på en klar himmel och en måne som nästan är full. Det är för just det här jag bor här. Jag får aldrig glömma det. Att jag har allt det här för mig själv utan att någon annan kommer och stör de funderingar som omöjligt går att hålla tillbaka när man färdas här i ensamheten. Än mindre när man står där vid bilen och pissar i snön med en magnifik stjärnhimmel ovanför huvudet och inte ett endaste litet ljud hörs och gör det det så är det en knäppning från ett hett avgasrör som i en storstad var bland de minsta ljuden, de som inte hörs alls, men här är som ett kanonskott. Det är också i just det som också jag blir till. En liten obetydlig människa som jag finns också till på riktigt här i vildmarken och ensamheten. I stan och till och med i byn är jag mindre än det där knäppande avgasröret. Men här under stjärnorna, pissandes i snön och med en måne hängande där uppe som astronauter har besökt är också jag äntligen en stor och alldeles vanlig människa jag också. Som alla andra. Så jag står där en stund, också när det inte finns mer att tappa ur. Är den jag är och känner mig nöjd med det. Just där är det så och kan inte vara på något annat sätt.
Men man får fara vidare. Bilen startar. Man får vara tacksam för det. Stormen Ivars framfart börjar synas när man närmar sig Lobonäs. Här efter ligger det kapade träd över vägen och fallna träd i skogen på båda sidorna. Väderprognos-Jämtland eller möjligen Väderprognos-Härjedalen börjar liksom här. Man får lyssna på fjällväderrapporter här uppe om man vill veta hur vädret egentligen blir. Men nu är alt lugnt. Björnarna sover, älgarna äter granskott någonstans och jag är snart hemma. Under hela vägen från Voxna till det stora gula huset på kulen så vet jag att jag hamnat rätt. Ändå längtar jag härifrån varje minut. Men det skulle jag ha gjort varifrån jag än bodde. Man kan aldrig fly från sig själv. Det är bara så. Men under en resa som man inte delar med någon endaste annan kan man ändå en liten stund känna att man är hemma. Det får räcka.