Sitter med kaffekoppen. Godtid. Har ätit lunch och matat fåglar och skickat iväg ett gäng paket. En del är julgåvor till släkt. En ansenlig utgift en gång i tiden när de var många gamla släktingar som satt där ensam i ett hus eller i en lägenhet och behövde muntras upp. Nu är det bara en på morsans sida av släkten kvar och en på farsans sida och sen Karins pappa. Resten är borta och är med på den där listan man går igenom när man står där vid gravarna och minns.
Det är lite sorgligt. Det är så många som gått vidare och vi som är kvar och börjar närma oss sextio och över det har hamnat i första ledet. Vi har redan bevistat varandras begravningar men än så länge mest pga av olyckor och sjukdom. Nu väntar tider när utslitna kroppar inte orkar längre och när minnet glömmer nuet men minns det gamla.
Fastrarna i Täby som under hela min uppväxt gav mig ögonblick av ett annat liv i Stockholm har varit borta några år nu. Lilly och Anna. Två ogifta systrar. Dom som fick mig att längta dit, till allt som staden hade men som en liten ort som Edsbyn saknade. Böckerna kom också från dem. Jag tror det spirande fröet till en omätlig löslust kom därifrån. Andra tog iof vid och vattnade och skötte om det där fröet som snart nog blev en planta men utan fastrarna där i Täby hade det nog aldrig ens grott.
Eller Gösta, farsan bror. Han som hade karusell på Skansen, en röd fiat sportbil, spelade dragspel, och lekte med Jejja och Sid gav mig musiken. Utan honom hade jag nog aldrig börjat.
Hasse en morbror som nog är den snällaste människa jag någonsin mött. Värd så mycket mer än han fick. Men en förlåtande person som aldrig lätt bitterheten äta upp sig inifrån och hela vägen i ett liv levde den värdiges liv och var en sann skogssurfare med gevär, hundar och alla de andra attiraljer som krävs för att bli utnämnd till det.
Och alla andra såklart. Alla har de gett små pusselbitar till mitt liv och jag känner tacksamhet för det. Men med den generationen tog det slut. Morsan och hennes syrra ringde varandra nästan varje dag. Min brorsa och jag hörs av halvårsvis och då bara om det är något legalt som måste lösas. Farsans bröder och systrar var också nära varandra. De höll ihop och hjälpte varandra, följde varandra genom livet. Nu i den här generationen är vi främlingar för varandra. Nu gäller frihet och brutna familjeband och själv kanske jag är värst just när det gäller det där. Jag är ändå en av de där som vandrar bäst själv. Det kan inte hjälpas. Men så länge det finns någon av de gamla kvar finns i alla fall en länk kvar till något slags sammanhang. Det är också bra.