Jag blir alltid lite nedstämd såhär till jul. Får en lätt, men rätt skön juldepression. Utan den blir det ingen jul så jag vill verkligen inte bli av med den, den hör liksom till julen. Jag vill ha romantiska filmer på tv eller i alla fall något som man kan grina till, men hittar såklart bara julkomedier i mängder av den vanliga Amerikanska typen “passera genom huvudet utan att lämna ett spår”. Varför finns det ingen Spotify för filmer ännu. Förbannad vare filmindustrin.
Jag har alltid varit mer Ferdinad som sitter och luktar på sina blommor än en tuff actionhjälte. Det kan inte hjälpas. Jag ville alltid hellre se “Mandomsprovet” än “Dirty Harry”. Hade väl lättare att identifiera mig med den olyckligt käre Benjamin Braddock än med den hårde Harry Callahan såklart då när det begav sig. Sådär är det fortfarande och såhär till jul i stigande grad. I brist på filmer får böcker duga.
Lite handlar det här såklart om att man har ett jobb där känslor inte har plats. Ingenjörens. Programmerarens. Man kan lätt fastna i det där och dö som kännande varelse. Man får passa sig. Fylla övrig tid med något från den andra sidan så att man blir en hel person, når jämvikten. Ja, eller i alla fall försöker nå den.
Fast inget av det där spelar såklart någon roll heller. Det viktiga är att man har bra människor omkring sig. Människor som lyfter en och som man själv lyfter. Att vara vänner är ett givande och ett tagande. Tillit också såklart. Att lämna ut sig själv. Lita på någon annan så att man vågar släppa taget och falla. Själv är jag dålig på det där. Har alltid varit för mycket ensamvarg. Har aldrig velat störa eller vara i vägen för andra. Just det är en sorg som följer mig. Den finns inte bara till julen. Men det hade heller aldrig någonsin kunnat vara på något annat sätt. Jag älskar människor, men måste ändå gå mina egna vägar. Visst låter det löjligt. Fånigt rent ut av. Men ensamhet sitter inuti en inte i hur många vänner man har.
Jag tänker lägga mig snart. Har fixat lite kod åt en kund nere i Skåne. Han vill få ett avslut innan julen och också jag vill få ett avslut innan julen. En plattform att vila på under lediga dagar. Som konsult jobbar man när kunderna vill. Inget är konstigt med det. Jag kröp på maskiner i Bromma på min femtioårsdag, inget konstig med det heller. Trivs man inte får man byta liv. Det ansvaret har man själv att ta. Det är sällan programmerare blir hjältar. Vi är alltid lite mer lika den där olyckligt kär Benjamin men vi gnäller inte heller så förbaskat på vägen mot målet utan realiserar det steg för steg istället, till vilket pris som helst. Kanske är det också ett värde i det. Vem vet.
Godnatt.