En domherre flyger in i rutan med en smäll. Jag hör det på långt avstånd. Sen ligger den utslagen där i snön. Vardagsdramatik uppe på en kulle i Los. Den första reaktionen är att gå ut och ta rätt på den men det är bättre att låta den ligga. Inte störa det som händer där ute.
Det snöar såklart. Tung, våt julsnö faller från himlen. Snö och julstämning behöver vi aldrig vara utan här. Hittills har vi inte varit med om en barmarksjul i Los under de år vi bott här. Jag hatar den, snön, eller kanske inte. Hatar att skrapa rutor, skotta snö och att det är kallt. Hela den förbannade skiten kunde jag vara utan. Men snön. Det är något speciellt med den ändå. Årstiderna. Nog skulle man sakna dem om man bodde i mer årstidslöst klimat. Längtan, som den efter våren, är också en del i det sköna. Vad vore livet utan att få längta. Längta efter den man älskar. Längta efter favoritmaten. Längta till midsommar när det precis har vänt och vi fortfarande har långa dygn fram till ljuset och värmen och skönheten.
Nej jag hatar nog inte. Varken snön eller annat. Hatar man låter man det där som är målet ta energi av en, vinna över en. Man får förlåta eller bortse. Behålla energin till positiva saker istället. Så snön och vintern och kylan är förlåten. Ni skapar längtan till sommar och värme och sköna stunder i en hängmatta. Drömmar om enklare liv när nästan inga kläder behövs.
Domherren då? Den kvicknade nog till, för när vi tittade ut lite senare så var den borta. Antagligen med en del julhuvudvärk men vid liv. Det är bra så.