Sitter här på kontoret men borde gå och lägga mig för jag skall upp tidigt imorgon, men orkar inte. Städtrött efter en dag med dammsugare och mopp. Det är bara bra musik i öronen som räddar en från en sådan här dag. Imorgon skall jag ta en fight med alla andra som skall handla den där överfulla kundvagnen till jul. Jag kan iof fuska och börja lite tidigare på dan men VILL INTE befinna mig i vansinnet – som tilltar som en orkan i stryka över dan mot kvällen – för länge. Galenskapen är över oss. Kontokorten går varma. Julklappsmaskinerna spottar ut presenter i massor och direktörerna sitter flinande och räknar försäljningspris – omkostnader – inköpspris och får som resultat sina julgåvor innan jul.
Jag skall göra det jag skall. Sen hem igen. Så snabbt det bara går. Följa Voxnan ner mot Edsbyn som vanligt. Lämna en blomma, hämta en son i Bollnäs, köpa en present till, handla, äta en vegetarisk burgare, dra hemåt, men först stanna och tända ljus på morsans och farsans grav. Ett som brinner till julafton för fler än dem, för hela min lista.
Där någonstans börjar min jul. Hemma kan jag öppna julwhiskyn och skåla mot Järvsö och sen flyta med. Jesus skiter jag i. Jag är ledsen. Han/hon/det/gud och jag har en överenskommelse där att det är OK. Jag äter såklart för mycket. Samarin hjälper lite. Pepsid mer. Dricker för mycket, men bara julmust. Whiskyn är godast om man sippar. Jag är tillräckligt utflippad ändå utan att hälla i mig den.
Det borde finnas en knorr på den här betraktelsen men jag kan inte komma på någon. Det kan inte hjälpas. Den får ett slut ändå tamefan. Hursomhelst där och då på julafton när man vaknar till julfrukosten är vansinnet över för min del. Lugnet sprider sig i kroppen och jag kollar så att telefonen är avstängd. Bortkopplad avkopplad i tre dar. Jul, skönt så in i vassen.