Sover till tio. Bara det. Äter en skräckfrukost som skulle få den största kontinentala frukosten att blekna. Nedsköljd med ett glas julmust såklart. Te sittande i soffan. Te känns lite väl normalt och vettigt så jag stoppar i mig några After eight liksom för att upprätthålla det där vansinniga. Sitter där ett tag. Tekoppar tar slut. Stickan har “Tinker Tailor Soldier Spy” på sig, så igång med den. Verkar som jag har sett den förr. Frugan är säker på att hon har sett den. Efter en stund blir jag mindre säker. Känner inte igen mig alls. Somnade kanske sist. Hinner en kvart längre den här gången innan jag… ja just det somnar. Vaknar när den är slut. Det är jul. Jul precis som jag vill ha den. Koppla av, sova, vila äta tills man inte orkar koppla av, sova, vila, äta längre. Just nu är det bara skönt, så förbannat skönt. Jag behöver det här.
Jag känner ett sug efter studiotid men håller igen – det finns andra dagar för det – snart. Dessutom har jag bokföring som ligger efter, en batch egna produkter som skall tillverkas och ton av andra saker som man inte hinner när man sitter på timmar om dagarna och jobbar. Jag funderar om jag skulle beställa mig en ny bärbar. Den jag har har många år på nacken, men ser liksom ingen anledning. Den gör fortfarande sitt jobb. Som programmerare har man knappast behov av det senaste. En skrivare behöver jag och det skall jag fixa. Det får bli den sista investeringen för i år.
Laddaren till läsplattan la av strax före jul. Den skall jag laga nu, sen skall jag sätta mig i en fåtölj i “biblioteket” och läsa dagens tidning, eller gårdagens om det inte kom någon idag. Sen borde man kanske duscha. Möjligen före. Efter det kanske det finns en till film man kan titta på innan det är julbord igen och man sitter där i soffan och är mätt så att varje cell i ens kropp skriker om nåd till sin härskare. Men nåd har man inte en tanke på att ge förrän i övermorgon eller något åt det hållet. Sova, äta är det som gäller. Båda i suicidala mängder.
Imorgon skall äldste sonen hem till lärdomsstaden igen. Som vanligt har han lämnat efter sig en tjock julklappsbok som kommer att mana mig till nya insikter. Han gör alltid det sonen. En av hans många bra egenskaper. Han och flickvän kämpar på där i Uppsala. Teater och matematik. Hon på stadsteatern och han på Ångströmslaboratoriet. Deras drömmar är mina drömmar och jag vill bara att de skall fortsätta leva i sina drömmar. Fortsätta sin kamp för att vara där i dem. Det är det livet går ut på. Men det lär man sig bara när man blivit så gammal som mig. Fast det är klart, det finns tillräckligt många som inte fattar det ens då. Stackarna.
God fortsättning heter det visst härifrån, så det får bli det jag önskar dig som läser det här. Kanske skall man ta en tårtbit till det där dagstidningsläsandet…