Vi var till Hudiksvall idag. Det skulle inhandlas brädor för nyårsmiddag hade frun bestämt. Tolv mil enkel resa är ju inget då om det dessutom skall helghandlas också. Så, så fick det bli. Man är härdad när det gäller avstånd här som skogsboende. I Sörmland skulle man anses galen om de visste och de har nog rätt.
Så på morgonen drog vi iväg. Man ville ju jobba lite också eftersom det är arbetsdag så tanken var att komma hem lite tidigare. Väl framme konstaterades att planksteksplankorna var slutsålda. Jaha, så var det med det. Fika istället kanske? Det är nämligen så att under de svåra åren så var möjligheten att ta en bakelse och en kopp kaffe ute på lokal starkt begränsad. Ja, en omöjlig lyx. Därför har det blivit så att vi numera med stor förtjusning unnar oss denna lyx så ofta vi kan nu för tiden, som en påminnelse liksom att vi har det jävligt mycket bättre nu. MEN, idag infann sig liksom inte lusten. Ingen av oss kände det där riktiga suget. Julmat påverkar en och händelsen var väl värt ett kors i taket, speciellt som Dackes konditori i Hudiksvall är en klar favorit.
Så vi gav upp på det där fikaförsöket. Inte ens shoppingsug kunde skönjas hos vanligtvis i alla fall affärstittarsugen fru. Men vi tittade in i en annan butik med lite hopp om att hitta plankor till plankstek och sedär, man hade en hel hög. Så uppdraget blev dessutom uppfyllt. Möjligen har vi alltså dessutom idag varit med om köpet av världens dyraste träbitar. Men andra än vi skall ha råd att fika också, så ock affärsinnehavare. Man får slå ut det på resten av livet så blir det rent av billigt.
Handling i av nyårshandlargalenskap angripen köplada strax utanför Hudiksvall. Man fick stålsätta sig och försöka hålla sig lite utanför allt det där. En omöjlig uppgift i vanliga fall. Man blir lätt smittad av människorna som drabbats av “spring över all andra och roffa åt sig varor i snabbast möjliga takt med blicken riktad rakt ner i golvet” sjukan. Inte idag alltså. Svävade lite ovanför och iakttog de stirriga blickarna och de framrusande människorna och njöt lite av det faktiskt. Slank elegant fram och snodde åt mig en vara eller två när en lucka uppstod. Lite som en elefant i rosa åtsittande dräkt, balettdansande fram där mellan hyllorna. Ja, det är lite så jag ser på mig själv. O-cool gubbe också såklart men den där balettdansande elefanten finns i mig också. En glad en med lite kjol och rosa balettskor.
Hem kom vi också till slut. Kaffesuget var oerhört men stillades rätt snabbt. Fick till och med till några timmars jobb. En skaplig dag som alldeles strax skall krönas med läsandet av min bok i minst en timme där i sängen. Livet är ganska gott ändå i all enkelhet. Men behöver liksom inte vara världsberömd, beundrad och rik för att tycka det.