Nyår kan kännas speciellt. En dag att se framåt på och summera det år som varit. I mitt fall se tillbaks på ett år som varit mycket bra, eller som varit som vanligt kanske. Jag har varken blivit berömd eller rik eller ens en bättre människa. Men man kan vara nöjd ändå. Jag begär inget av det där av de bra åren så länge det inte hugger och biter i mig allt för mycket, och det kan jag inte säga att det här året har gjort. Några små bett och blessyrer bara, sådana som bättrar en som människa vill jag tro och som inte gör ont längre än att man klarar av det.
Det nya året då? Förhoppningarna om framgångar och berömmelse? Jag skall villigt erkänna att det har funnits nyårsaftnar när jag drömt om ett break för mitt protokoll för automation (VSCP). Eller att det skall gå bra för företaget. Men, kanske men ålderns rätt, är jag oerhört nöjd om livet bara fortsätter som det är just nu. Låter mig finnas, låter mig gå ner till kontoret med ett leende på läpparna varje morgon, jobba för mycket och se havet då och då. Lukta på tången och se ut över obruten horisont. Att få stå där på bergen och se Hälsinglands skogklädda mjuka berg rulla bort i fjärran. Det kan jag inte vara utan. Hälsingland. Smaka på det. Rulla runt ordet som ett gott vin i munnen. Visst finns det något vacker och välsmakande i det där landskapsnamnet. Något mjukt och omfamnande som namnet på en ungdoms förälskelse. Ja det är nog kärlek jag känner till det här landskapet och alla dess platser och dess folk. Voxnandalen, Hälsingegårdarna, den orörda vildmarken i Los, Ljusnan med pärlan Järvsö och dalgången ner mot Bollnäs. Kuststräckan från Söderhamns södra delar upp till Hölick. Fiolerna, dragspelen och människorna som står vid sina ord. Jag borde resa härifrån. Längtar ut i världen och det urbana varje dag. Men det här är ändå hemma och här vill jag en gång dö. Född som Hälsing och död som Hälsing, därför att det aldrig fanns några andra val. Det var tvunget att bli så trotts längtan som tog mig härifrån en gång och gjorde så med stor kraft och glädje. Men som en spänd gummisnodd drog Hälsingland mig tillbaks igen, för att aldrig lämna jorden och markerna som en gång födde mig. För svag för att lämna allt detta vackra och sköna ännu en gång.
Så min förhoppning är att 2014 blir som det här året. Nästan lika bra fungerar också. Kan jag stå och säga det nästa år vid den här tiden så kommer jag att vara fullständigt tillfreds med livet. Jag är ändå bara en o-cool gubbe som inte är mycket att bry sig om. Precis som det skall vara och alltså är.
Jag vill med dessa ord önska er som läser det här ett gott nytt år, var ni än befinner er. Ni är inte många, och det är ett under att ni orkar läsa mina ord. Jag är tacksam för att ni gör det. Det ger mig anledning att skriva dem. Om jag nu kan leka han/hon/det/gud en stund här där jag sitter i ett stort gult hus på en kulle i Los så hoppas jag att era drömmar slår in under det nya året, och att era sinnen är lugna och tillfreds när ni behöver det och att kärleken finns omkring er och omsluter er. Mer behövs väl inte egentligen. Bara kärleken är nog. Men kom ihåg att för att få den måste man ge den. Jämvikt! Gott Nytt År på er!