Som femtiosjuåring har man minnen. Många goda och väl värda att bevara, många dåliga att lära sig av och massor av sånt som inte är värt att ens ha kvar i periferierna av minnet. Man kan tror att det är bara de där stora tillfällena som lyser starkast där i minnet. Giftermål, förälskelser och när barn föddes och naturligtvis lyser de också de starkt som förväntat. Men det som förvånar och är något att ta lärdom av är att också dagar som man inte satte någon större tilltro till i avseende att de skulle bli ihågkomna, då när de begav sig, också finns lika hårt inetsade i minnet.
Jag minns t.ex. en dag när jag låg på en filt här utanför på gräsmattan. En solig sommardag. Bulliga moln. Jag bara låg där och tittade på de där molnen som sakta, mycket sakta, for förbi där uppe på en klarblå himmel. Absolut inget annat hände den där dagen. Ändå ser jag det jag såg tydligt och klart framför mig. Jag kan nästan också känna dofterna av sommar och höra humlornas surr.
Eller en annan sommardag. En fisketur med barnen. Karin har utställning av sina tavlor. Jag och ungarna tar våra metspön och åker till Västersjön och fiskar. Sitter där på en sten. Har med oss lite saft och några kakor. Det är under de svåra åren. Men den dagen är det bara lycka och problemlöst liv. Samma vackra moln på himlen. Ett vatten som kluckar mot stenen vi sitter på och jag och mina söner med ett varsitt metspö i handen. Allt är lugnt och världen finns någon annanstans än där vi sitter mitt ute i vildmarken vid en sjö.
Jag kan se en dag också under hösten när den första snön kommer. Vi hade precis flyttat hit. Jag veckopendlar fortfarande till Stockholm. Det är mörkt och ljuset kommer från en enda gatlykta. Cornflakestora snöflingor singlar sakta ner mot marken och jag är ute och skottar för första gången det året. Jag måste öppna munnen och låta en av flingorna landa på tungan och smälta där till det klaraste källvatten. Smaken fyller min mun när jag tänker på det och jag måste svälja minnet och det smakar lika gott som då. Jag ser allt tydligt framför mig fast det är nästan trettio år sedan. Hur jag bara står där och njuter av allt detta magnifika, det som staden, som har allt som är lätt att ta in, inte kan mäta sig med och jag är lycklig i allt det där. Berusad av att finnas till.
När jag sitter och skriver det här gör jag det med ett whiskyglas i handen. Det är den första dan på 2014. Jag har nyss läst om en man, lika gammal som mig, som segnar ner och dör, går ur tiden. Jag vet så väl att just det kan hända oss alla när som helst. Ju äldre man blir desto större sannolikhet för var dag som går. Döden är vår följeslagare liksom livet. Man kan välja att vara så rädd för döden att man glömmer att leva. Så långt har jag aldrig kommit, just för de där vanliga dagarna. Nu när jag sitter här och sippar på min whisky är det en sån dag. Om jag kommer att minnas just den här eller inte vet jag inte. Det får framtiden utvisa. Men jag är nöjd med tillvaron här där jag sitter. Jag räknar med att det kommer mer skit bakom hörnet men också ljusa stunder. Men just nu, här, på ett kontor i ett stort gult hus på en kulle i Los kan jag inte göra ett endaste ett åt varesig det onda som är kvar att uppleva eller det goda som likt himmelska stjärnfall kommer att komma i min väg. Jag sitter bara här, är en gammal o-cool gubbe från Los och är ganska nöjd med det.