Börjar titta på en film och halvvägs – ja en tjugo minuter in om sanningen skall fram – kommer både fru och jag på att den här har vi nog sett förut. Hur det nu kan hända, för det händer allt oftare, alltför för ofta att vi har sett filmerna som går på TV. Med tanke på att vi tittar på TV i bästa fall fredag och lördag så är det något konstigt med det där. Det finns många filmer. Eller visst gör det? Men de visar bara de man sett förut. Man tröttnar liksom i alla fall. Borde kanske göra som sonen och kasta ut tv’n.
Det får bli boken istället och naturligtvis somnar jag efter en stunds läsande. En timme kanske jag snarkar där i soffan innan jag tappert fortsätter att läsa sida efter sida i en bok som är så tung att man får träningsverk i armarna av att hålla den uppe. Förbannad bra bok som jag skrivit om tidigare. En fröjd att läsa och skriven av en av min favoritförfattare. En sådan där som man skulle vilja kunna skriva själv.
Problemet med att skriva är att man behöver lugn och ro och tid. Mitt sinne har så många saker som drar i det så att det där utsträckta lugnet och tiden inte infinner sig. Det finns andra projekt att klara av, andra drömmar att realisera. Man skall tjäna uppehälle och leva. Men det är klart, hade man ett år och visste att man bara kunde sitta i lugn och ro och skriva det året så skulle jag nog tagit chansen. Skriva den där stora romanen om kärleken bara för att göra det. Berömmelse drömmer jag inte om längre. Jag är nöjd som o-cool gubbe i ett stort gult hus på en kulle i Los. Skulle jag skriva den boken så var det bara för mitt egna nöjes skull. Lite som de här textsnuttarna jag skriver här alltså. Lästa av få men värdefulla för mig i en skrivprocess som inte har något slut så länge jag lever och pennan lyder mina tankar.
I år blir det tjugoåtta år sedan vi köpte huset här i Los. Det är den plats båda min fru och jag bott längst sammanhängande tid på. Ändå kommer vi aldrig att bli Losbor. I alla fall inte jag. Jag är en för udda fågel här. Men i ärlighetens namn skulle jag vara det också på varje annat ställe jag bosatt mig på. Jag har en ständig längtan bort till något annat. Staden drar i mig lika hårt som Hälsinglands berg håller mig kvar. Men det är klart att jag gjort bättre pengar i staden. Om det nu varit drivkraften. Men det har aldrig någonsin varit det för mig. Det har alltid varit projekten som drivit mig framåt, de utan vilka jag varit död för länge sedan. De har räddat mitt liv mer än en gång. Jag är i alla fall glad att jag lämnade Edsbyn den där gången och att jag aldrig kom tillbaks. Det hade vart för svårt. Här i Los är jag i alla fall skyddad från att förväntas vara den där jag var då. Musiken skulle aldrig kommit tillbaks till mig där som den gjort här och det är bara gravarna kvar där nere efter de gamla som man älskade. En ungdomsgård som är riven, en scen på folkets hem som man ägt men som inte betyder något idag. Hans Lidmans ställe uppe efter ån och vägen dit efter Voxnan. En älv som också är nära här. Den som skapade längtan till vatten, och kopplade mitt sinne med havet för att aldrig kopplas bort igen. Det är Edsbyn. En vän finns också kvar där. Han som aldrig gav upp.
Men jag kan inte sitta här och skriva i natten. Otrött men med bok att läsa kan jag använda de närmaste timmarna på ett gott sätt. En lycka i sig i ledig tid. Snart är det dags att jobba för fulla muggar igen. För pengar och frihet och för drömmar som är värda att förverkligas.