Det behövs bara en kommentar på en artikel med DISQUS och så är man aktiv facebookare igen. Man vet inte om det ens och det är inte vad jag vill men när viljan vill en sak och fingrarna en annan och jag helt plötsligt befinner mig på fejjan så upptäcker också jag att jag åter är aktiv där. Muskelminnet vinner i längden, hur än sorgligt det än är. Men visst har jag saknat detta struntpratsforum med beroendetendenser eller kanske har jag inte det. Kan inte bestämma mig. Precis som att sluta röka blir man inte icke facebookanvändare av att lägg in eller läsa ett inlägg då och då man måste sluta helt för ta sig bort och man får inte belöningen sådär direkt, måste hålla sig borta ett tag. Försöka, fast tjänster som Spotify, Disqus och andra gör allt för att locka eller snarare lura en tillbaks igen.
Jul och nyår och hela baletten är över för den här gången. Sitter här med en tekopp och försöker få in den där vardagskänslan igen. Jodå, jag har jobbat ganska många dagar redan men det blir liksom inte samma sak som att komma in i den här vanliga “måste” lunken. Andra dagar har man kunnat avbryta och gått upp och lagt sig i soffan vid behov med en nybryggd kopp kaffe och en burk överblivna julkakor bredvid sig. Men det kan inte hjälpas att det ändå är lite skönt att sitta här på kontorsstolen igen. Känner mig lite sugen sådär att ta tag i verkligheten. Men 100% ligger man liksom inte på ännu. Det kommer att ta ett tag att komma dit.
Jag är inte religiös i den bemärkelsen att jag är med i kyrkan eller firar jul för att det är Jesus födelsedag och… ja ni fattar. Men det har funnits en tid när jag tyckt att juletiden har varit magisk. Det har liksom funnits en unik känsla under den där tiden på året som krönts i och med en nattlig julaftonsnattspromenad i en värld som tystnat och där några snöflingor singlar ner och är det enda som rör sig utom en själv och en hare på födosök. En promenad där man aldrig möter någon annan utom kanske en överförfriskad glad tomte på väg hem till de sina. Men hela den där magiska känslan försvann för några år sedan. Julen är som vilken helg som helst numera. Jag förväntar mig inte längre att möte julens vålnader när jag vandrar ner i källarens mörker för att fylla pellets. Det som nästan köndes som en självklarhet förr. Inget magiskt eller märkvärdigt alls fyller mitt sinne numera faktiskt. Vuxna barn tindrar inte längre med ögonen inför förväntade julklappar, man dricker julmust ur plastflaska, ett helgerån, och äter alldeles för mycket. Men orkar inte ens längre med den där tallriken med julmat som man pockade fram två gånger förr i tiden efter att julbordet var uppätet. Visst det är skönt. vilsamt och härligt. Men ingen magi finns där. Den är borttrollad, och det skrämmer mig så att jag nästan darrar om det nu är mitt eget jag som har förlorat fantasin och förmågan att se det magiska. Tänk om det är så? Om fantasin och dagdrömmarna och allt det sköna jag sett och känt och kunnat skapa i mitt sinne är på väg bort och att julmagins farväl bara är början. Allt det där som är och har varit min bästa vän och som gör att en ensamvarg som jag kan överleva. Tänk om det är så. Det finns ingen tanke som kan skrämma mig mer. Den får mig att stilla be till han/hon/det/gud – som jag alltså inte ens egentligen tror på – att det inte skall vara så. Det klarar jag inte. Där finns min gräns.
Med tekoppen urdrucken finns det ingen anledning att sitta och skriva text för ingen endaste en. Listor behöver bearbetas, pengar förflyttas, liv levas, magi återerövras. Jag tar mig an den uppgiften med största allvar. Som en don Quijote utan vapendragare ungefär som i full stridsutrustning drar iväg ut i världen för sitt sista slag.