Kyla på väg in och jag välkomnar den tametusan. Såhär kan vi ju inte ha det. Blött. blött, blött och halka. Det hjälper inte att vi just nu befinner oss i årets avfallsmånader, skräpmånader – skitmånader utan värde. Det här är tid att ta sig igenom på snabbast möjliga sätt. Lämna dem bakom sig utan minsta eftertanke eller reflektioner. Lite kyla behövs alltså. Fast inte för mycket, för då börjar jag klaga på den. Garanterat. Man vill klaga som människa. Vi är de gnälligaste varelserna i universum vi människor. Faktum är att utan oss människor så skulle universum bli 97.6% mer positivt, och då skall man vara medveten om att jag räknar in samtliga civilisationer som nått högre än oss samt de som inte kommit upp till vår nybörjarnivå ännu och även de som finns i andra dimensioner och andra universum och liksom alla då som gör anspråk på att vara han/hon/det/gud. Det finns nämligen några stycken av de senare. Men inte ens de – som ändå kan ses som upphöjda – klagar och gnäller lika mycket som oss människor även om de kanske är de som kommer närmast.
Det är svartmornar när man kliver upp, lägg till det mentala dygnsklockor som är fullständigt osynkade. Man stapplar upp ur sängen i mörkret efter att klockan ringt frenetiskt en bra stund och man kan för sitt liv inte lura ut hur man stänger av den med tre procent påkopplad hjärna. Kläderna som hänger där på sänggaveln är omöjligt att få på. Var är den där förbannade lappen som visar vad som är bak? Man känner, trevar och känner igen där i mörkret, vänder ut och in ett par gånger på plagget innan man till slut får på sig den där tröjan bak och fram lik förbaskat såklart, men det märker man inte förrän man gör sin morgontoalett där inne i badrummet. Ögon som är som springor och verkligen inte tänker öppna sig till mer än springor ens när frukost plockas fram. Glödlampor som sprider det som kallas varmvitt ljus är alldeles för avskräckande för morgonkänsliga ögon. Sticker och skjuter kantiga fotoner som gör ont.
Men man får i sig frukost till slut. Bara för att finna att man är sist i duschkön. Det är en ju sju, åtta stycken före en fast än familjen just för tillfället bara består av tre personer, då en själv inräknad. Men in kommer man till slut, när alla andra har rusat iväg ut genom dörrar och ner för trappor och farit iväg till sitt. Man står där en stund och gör slut på det sista varmvattnet. Ögonen åker upp en liten bit till efter bara några minuter, men bara för att man får tvål i dem och det svider så förbannat. Efter avklarad tvagning skall te bryggas och sen trappen ned till kontoret beträdas. Då känns det plötsligt ok allt det här. Att få gå ner till kontoret och hålla på med det bästa man vet. Ute i skitjanuari har det inte ens ljusnat när man öppnar dörren och slår på lyset i sina älsklingslokaler. Men just där, precis där på tröskeln kan man inte låta bli att le lite för sig själv. Grodans Paradis. Japp. Så är det.