Minus elva grader under snön, ovanför den blåser det och är betydligt kallare. Det är riktig vinter här igen på kullen med det stora gula huset. Man får shunta upp för att försöka få upp värmen på kontoret. Arton grader säger termometern just nu, så en bokförande, bokslutande, o-cool gubbe huttar lite lätt efter en stunds stillasittande, precis som bokföringen i sig inte var nog nedslående. Men en enkel syndare får vad han förtjänar. Den saken gäller antagligen både coola och o-coola gubbar, och kanske gummorna med för den delen.
Helgen är på väg mot sitt slut precis som helger brukar. Själv har jag jobbat. Normaltillståndet, det jag delar med de flesta egenföretagare. Men det är så jag vill ha det. Kan jag sova lite längre på morgonen några helgdagar i veckan och ta det lite lugnare två förmiddagar så räcker det normalt för mig. Visst, man vill ha helger helt fria från jobb också, precis som alla andra, men företagandet är en livsstil , det går inte att bortse från det. Hela familjen måste vara med och också en själv till alla hundra procent. Annars blir det för svårt. Det är svårt nog ändå liksom.
Lådan med “Mina drömmar är inte till salu” har stått där på hyllan ett tag. Några ströex kvar. Det var dags att kasta dem och återanvända en bra låda. Lämna just den här förverkligade drömmen bakom sig. Den som är en milstolpe ändå. Efter nästan trettio års tystnad så kom den, ja, jag var tvungen att göra den där skivan, det fanns liksom inget val. Den var tvungen att finnas fysiskt också som den enda. Nu är det gjort och det immateriella duger så gott. Glädjen musiken skänker mig är inte alls beroende av att slutresultatet går att hålla i handen och vända på.
Jag lägger ut att jag skall kasta dem på fejjan och blir av med dem allihop. Folk som förbarmar sig över o-coola gubbars verk, är snälla, för snälla, eller hoppas att det blir en ny Lim-Johan där i framtiden och att de kan letas fram ur gömmor och inbringa stålar. Man vet inte vad framtiden tycker har värde. Det som en gång var o-coolt har blivit coolt oftare än vad man tror och tvärt om. Andra än oss nu levande får visshet i den frågan.
Billy Gezon (http://sv.wikipedia.org/wiki/Billy_Gezon) är död. En god man är borta och en förbannat bra musiker är inte med oss längre och saknas av oss alla som är kvar. Orkestern där i efterlivet blir bara jävligare och jävligare i bemärkelsen “bättre” kan man lugnt konstatera.