Vem är man egentligen? Den frågan tål att ställas då och då. Den där som finns där längst inne i en förändras och utvecklas, men stundom går man ändå bara på i samma hjulspår som man alltid färdats i. Glömmer bort att känna efter om det är rätt väg man vandrar på. Eller “rätt” är såklart fel ord. Snarare handlar det om att det är den där vägen man “vill” vandra på som man också verkligen går efter. Vi svarar såklart alla nej på den frågan ibland. Det finns hänsyn och ansvarstagande som gör att vi inte alltid är fria att välja vad vi vill göra. Men om vi är fria män och kvinnor och inte slavar – det gäller ju ändå de flesta av oss – så finns också tillfällen när vi kan göra aktiva val. När vi kan svänga av från den kända vägen och ta en ny som leder i riktningar vi inte känner eller ens kan ana. Visst, det finns backar som går brant uppför efter sådana vägar också, djupa hål att ramla ner i, vattenpölar som man blir nedskvätt vid och stekande sol som trycker ner en trött själ på vandring ner mot makadamen. Men de aktiva valet gör ändå den där vägen enklare att vandra.
De är lättare att gå de självvalda vägarna, därför att de leder mot de mål man själv satt upp och vill uppnå och är sanna mot den där man egentligen är där innerst inne. Det är inte alltid man kommer fram, det vet de flesta som är ute och vandrar, och gör man det så är resan dit ändå alltid krokig och oförutsägbar och full av hinder. Men väl framme så är de den där oförutsägbarheten, hindren och allt det krokiga som också gjorde vägen värd att vandra. Inte minns man så många raksträckor. Det är hindren som till slut gör en till den man är. Risporna som törnesnår och torkade kvistar skär i ens hud under vandringen är minneshjälp för de levandes att minnas det som är viktigt för att växa upp och till slut bli en sann människa. Om man nu når ända fram. De flesta av oss skymtar bara den där sanningen. Orkar inte riktigt ta oss hela vägen fram till målet. Rädda kanske för vad sanningen har i beredskap för oss. Sanningen är nästan alltid grymmare än lögnen. Men den är också en energikälla att ösa ur om man klarar av att finnas i dess närhet. Vågar finnas där bland hjältarna och de som bränns på bål.
Så vem är man då egentligen? Finns det ens någon som kan svara på den frågan och som då verkligen talar sanning. Jag tror inte det. De som kommer med de mest självsäkra svaren är nästan alltid de som är mest osäkra. De som ställer flest frågor och verkar befinna sig längst ifrån målet är egentligen därför alltid närmast. Nästan alltid är det så. Man måste själv börja ställa frågorna. Söka och förundras och undra. I all den där osäkerheten framträder den sanna vägen som små korta glimtar i mörkret och det är ditåt man skall gå. Alltid åt det hållet, helt utan tvekan om följderna och konsekvenserna av det nya vägvalet. Jag sa det självsäkert. Det måste du ta i beaktande innan du tar mina ord för en sanning.